La belle vie de Sofia: Första skiddagen!

När Sylvain och jag pratades vid under fredagen nämnde han skidåkning. Jag blev helt vild av lycka när han frågade om det var ok att stiga upp tidigt för att åka till Chamrousse i söndags. "Jag stiger upp kl 03 om det behövs!" tjöt jag. Sagt och gjort.
Sylvain kom och hämtade mig 6.30 och vi lämnade ett kyligt Grenoble för att 1300 m, 40 minuter och -12 grader senare vara i ett snölandskap som påminner lite om "Narnia" Jag följde med honom in till skidinstruktörernas omklädesrum och träffade hans kollegor. Det blev lite konstig stämmning där inne för Sylvain presenterade inte mig riktigt och jag liksom halvsa mitt namn. En mix av svenska/engelska/franska. "Je är Sofia, une friend avec Sylvain" Jag har börjat vänja mig vid att de säger hej och sen kommer det en lång salva ord jag inte förstår. Jag ler och säger "d'accor" (okej).

Eftersom liftarna inte öppnar förrän kl 9 fick jag vänta en stund på en restaurang. "Je voudrais le petit-dejuorner sil vous plait" sa jag lite malligt. "Oui mademoiselle, avec café au lai oú café noir?"sa sen mycket trevlige mannen bakom dsken "avec lait sil te plait" sa jag franskt. (Förmodligen lät det som motsvarande hammarkullensvenska, ni vet "jag vill ha kärlek å respeeeekt!", men jag kunde framföra vad jag ville iallafall..)

Sylvain jobbade medan jag åkte runt själv i backen. Jag blev så exalterad och ville så desperat säga till nån hur vackert det var här uppe ovan molnen, solen som skiner och den gnistrande snön så jag passar på när jag står i liftkön: "It´s a beautiful day! säger jag lyckligt till en av liftkillarna, "Oui, you too!" säger han tillbaka och jag börjar fnissa som en skolflicka igen. Herregud..

Åker några timmar och får så ont i ea vaden så jag inte kan stå upp. Sylvain tycker jag är en mes och försöker tvinga upp mig i backen igen. Men jag gnäller och vi åker hem. Vi käkar lunch på McDonalds och jag ramlar hem för några timmars vila.

D'accor.
Sylvain tyckte inte jag skulle stanna hemma i mitt ledsamma, ensamma rum. Han har helt klart rätt. Jag bestämmer mig för att gå på bio.
Jag kände inte för att se en dubbad Matt Damon så jag går all in och bestämmer mig för "Poupoupido". Det är en fransk film om en kvinna som ser ut som Marilyn Monroe och lever sitt liv exact som sin dito. Hon dör och en tafatt författare bestämmer sig för att ta reda på om hennes död är självförvållad eller om nån annan är inblandad i hennes död. Författaren är väldigt rolig, det förstår jag på de som skrattar högt i biosalongen. Jag försöker också skratta lite även om jag inte fattar. Lite som jag gjorde när jag var liten och kollade på "Cosby". Jag skrattade när publiken på tv skrattade.
Filmen var faktiskt bra och jag tog vagnen hem och bums i säng..