Kroppsbehåring

Ja då var det dags att rasa lite.

Nu när värmen börjar krypa på lite så börjar även shortsen och brottarlinnena komma fram.
Allt gott så långt!
Baksidan av myntet är dock att, inför öppen ridå, blir varse om folks hygienvanor samt inställning till kroppsbehåring och hur längesen det var det stackars fossingarna fick se en fotfil.

Låt mig nu säga först och främst att jag inte har något emot lite hår. Varken på ben, under armar eller tom på ryggar som många män råkar odla fram när de når en viss mognad.
Jag tycker att en hårig bringa (på män eftersom jag är straight, kvinnor har jag ingen uppfattning om. Eller sett) kan vara direkt tilltalande.

Men detta med att visa upp stora buskage under armarna, whats up with that? Jag noterar att (och det ska erkännas, jag hajar till när jag ser det på en kvinna) det är många kvinnor av sorten "batik, pacifism och jämnställdhet till varje pris" som brukar odla fram detta under armarna.

Nu tänker jag såhär kring detta:
Varför så jävla mycket hår? Kan man inte ansa, bara lite grann? Detta gäller även män tycker jag.
Benen kan man väl stå ut med eftersom man inte riskerar att få en svettig knäskål i fejset på vagnen en varm sommardag men jag undanbeder mig det andra.

Jag stör mig också på estetiken. Det ser fult ut. Det är bara i Sverige som det ska "fulas till" så mycket som möjligt när man är jämnställd. Jag vill vara jämnställd men vill också se fin ut under armarna!

"Varför ta bort något som är naturligt?" säger vissa till försvar. Fästingar är också naturligt. Liksom svarta leverfläckar säger jag då.

Att det skulle vara tiden vi lever i må vara fallet men människan har i alla tider haft skönhetsideal och velat försköna att som gått. Nu har vi kommit på att stenåldersmänniskorna ju inte tog bort håret. Tro mig, om de haft en rakhyvel hade de gjort det.

Kvinnor.

Detta inlägg vill jag fylla med kärlek till mina medsystrar.

Vi beskylls ofta för att snacka skit om varann, vara fåfänga och ytliga. Mensmonster med attitydproblem. Hysteriska kvinns som inte förstår. Människor som känner. För mycket.

Jag vet egentligen ingenting om män. Jag vill inte blanda in dem i detta. Inte just nu iallafall. Jag vill heller inte kasta skit på dem. Jag vill inte göra ett feministiskt manifest eller sjunga "kvinnor kan".

Under mitt liv har de mest betydelsefulla människor för mig varit, flickor, tjejer och nu kvinnor.
Förutom min mamma och nära kvinnliga släktingar som gett mig en syn på tillvaron så tänkte jag ägna detta inlägg till mina vänner, de som sett mig gråta och sparka av förtvivlan och de som jag skrattar högt med på krogen och pratar nagelack med.

Historierna som jag hört. Om hon som gjorde fel val av utbildning. Hon som flyttade utomlands. Hon som valde  fel man.
Liven jag fått en inblick i. Hon som jag sett naken med en blåtira i ansiktet. Hon med det varmaste hjärtat som inte träffar nån. Hon som ber mig om hjälp med allt ifrån flyttstäd när kärleken tagit slut eller frågar om jag vill följa med till Ullared.

Samtalen mellan unga kvinnor är facinerande. Vi kastar oss mellan män (ja det är ett obligatoriskt samtalsämne), jobb och livet på en pinne. Skratten vi delar när vi ganska rått driver med oss själva och de som finns i våra liv. I gruppen av väninnor ligger ribban högt.
Samtalen brukar utvecklas och vi diskuterar politik, om Gud finns och vilken hårfärg man klär bäst i.

Vi knyter banden med varandra genom att tala om våra brister. Hur vi föll så lågt när vi sålde  ut en vän. Att man varit otrogen. Att man tycker att barnen är jobbiga.

Vi kanske känner för mycket ibland. Vi hugger kanske varann i ryggen. Och ja, vi är mensmonster. (Prova själv att gå runt med lågt blodsocker och smärta i kroppen i en vecka får du se hur jävla kul det är.)

Respekten finns dock alltid där. Medlidandet när man berättar en historia som påverkat en att bli den man är just nu.

Ni starka, fula, underbara, elaka, vackra, självupptagna, själfulla och mjuka kvinnor! Ni som tar hand om världen och er själva. Ni som bryter ihop, upp, och går vidare.
Jag vill ge er min morgon och hela mitt jävla liv.

Tack för att ni finns.