The Game

Hej Neil Strauss.

Jag vill börja med att gratulera dig för att skiten du säljer tydligen går åt som smör.

Baksidan på myntet är dock att du nu har skapat en generation (?) idiotiska män som springer på krogen och förolämpar tjejer.
Populär psykologi när det är som bäst kanske-ja. Men är det verkligen så man vill leva?-nej. Tack.

Lite bakrund:
The Game eller Spelet som boken heter på svenska, riktar sig till män som vill få brudar att falla som käglor runt deras fötter. Detta uppnås, enligt Strauss, genom att man te x kan gå på vad han kallar "alfahonan" i en grupp tjejer och degradera henne inför sina vänninor genom att stöta på hennes lite tristare kompis eller bara vara allmänt otrevlig mot henne. (en sak här då, vadå tristare kompisar förresten? vidga dina vyer något grabben)
Detta är tydligen ett lätt recept att vinna snyggingen och så att säga seal the deal.

Nu hör det till saken att jag blev utsatt för detta inte en utan två gånger i fredags.
Båda gångerna blev jag förvånad. Inte så mycket över att nån var dryg, utan att mest hur man kan vara så korkad så man a) använder sig av skiten. b) att vissa tjejer går på det.

Vid första tillfället språkade jag med en härlig tjomme som vi kan kalla för tjomme 1. Rätt som det var när vi har trevligt hasplar han ur sig några dissar.
Eftersom jag inte tycker det är särskilt trevligt så frågade jag varför han sa så nu när vi hade det så trevligt? Han svarade att han brukade göra så med tjejer han gillar.
Jaha! vuxenvarianten av dra nån i håret då..
Tjomme 1 erkännde dock att denna metod är lättare på exempelvis amerikanska tjejer. För "svenska brudar verkar bara tycka man är en idiot och går därifrån". Tack och lov!

Tjomme 2 uppenbarar sig lite mer tydligt och stegar fram till mig (ska tilläggas att kl var bortåt 3 på natten) för att säga mig att "du är då inte är så jävla snygg." "Nähä" sa jag. "smaken är ju olika". " Du är en jävla f***a" fortsätter tjomme 2. Det skulle ju vara som att sno godis från ett barn att vinna den argumentationen men jag kände liksom att det hade krävts för mycket energi- energi som jag hellre vill använda till att te x peta mig i naveln.  

Istället frågade jag om han hade läst boken och han stegade surt iväg.



Så Neil Strauss, vad det detta du hade i åtanke när du skrev din bok?
Pucko.

Plugga eller inte plugga - det är frågan.

Nämen hörninini!

Öppet forum som detta skulle jag nu vilja ha lite råd från er som jag känner. Kanske er som jag inte känner också för den delen. Bara det är relevant.


Jo det är så att jag har en skrivarnerv som skaver vart jag än vänder mig. Därav att jag börjat blogga. Inte så att jag gör femtioelva inlägg stup i kvarten som Kissie (ja, jag kan inte låta bli att fascineras, är det brösten eller att flickebarnet shoppar som om det inte fanns nån morgondag? Jag skäms över att jag kollar på något så ytligt men jag skyller på att jag vill hålla mig up-to-date i bloggvärlden. Jag läser ju även Michelle Obamas tweets för tusan.)

 Så, jag har ju börjat fundera på det här med copywriting. Jag har gjort lite efterforskningar och kommit fram till att det passar in i det jag vill göra.
Nu undrar jag lite om någon vet hur man kan gå till väga? Förutom det uppenbara att gå en utbildning då.

Såhär är det nu då. Jag vill liksom inte sitta med icas reklamblad och skriva rafflande texter om ryggbiffar till extrapris. Hur kreativ bör man vara? Jag inbillar mig att jag är hyfsatt kreativ och fantasifull men vet inte vilken måttsats jag ska använda mig av. Det blir ju dumt om jag använder deciliter och folk i branschen mäter i gallons. Då kan det ju bli skevt liksom.

Finns det några konkreta råd? Jag menar då inte: "ja, du kommer vara skitbra!" tack (på förhand) men inte särskillt konstruktivt.

Vad kan man vänta sig som ny på jobbet?

Hör gärna av er!

Frossa

Häromdagen diskuterade jag och några kollegor om huruvida tidskrifter och då speciellt tidningar av typen "livstilsmagasin" uttrycker sig kring mat och välbefinnande.

Innan jag tänker analysera tidningsmakarnas sätt att skriva så tänkte jag avhandla lite kring tidnings-och förlagsbranchen som jag ser på den.

Då det verkar som att det är en ytterst liten klick av Stockholms kvinnor i "karriären" som får vara med och göra tidningar, där artiklar av typen "så får du bättre sex" trängs med "min hjärntummör har fått mig att se ljusare på livet" och där alltid någon av Camilla Läckbergs böcker recenseras. Märk väl att Camilla Läckberg är kompis med halva redaktionen och även i vissa fall t om sitter med i någon slags styrelse. (Ofta tillsammans med Alexandra Pascalidou och Charlotte Perelli)

Jag har noterat att PR-geniet Camilla Läckberg ännu inte släpps in i det riktiga finrummet hos familjen Bonnier utan får nöja sig med Magasinens aftonbladet och expressen. Men skit samma, hon skrattar nog ändå hela vägen till banken.

HURSOMHELST!

Vad hurtfriska "hälsocoacher/nutritionsexperter" alltid är tokiga i att skriva är om blåbär och frukter.
De använder gärna detta i någon tjusig bild på stora, stinna blåbär med en kvinna, som förmodligen inte äter alls, silar mellan fingrarna.
Det står något i stil med "ät skaldjur- gå ned i vikt"
Då detta fångar ca 95 % av läsarna eftersom vi alla har någon typ av komplex för våra högst mänskliga kroppar, tvingas vi läsa ord som "frossa", "fullproppade med antioxidanter" och "massor med vitaminer".

Ursäkta mig men inte fan vill man frossa i blåbär? Man vill ju frossa i chips.
Jag hävdar att man inte KAN frossa i något som per definition är nyttigt och hälsosamt.

"Denna vitaminbomb får dig att studsa till jobbet" Ja- om du är Carlina Klüft kanske.

Vi andra kommer ändå hasa oss upp och hälla i oss kaffe för att vakna. Frossa i kaffe. Sen kommer vi proppa oss fulla med överkokt pasta till lunch och sen får vi i oss massor av kalorier-the bad kind lagom till eftermiddagsfikat.

DET, kan väl Camilla och co skriva om i nästa glossiga nummer för lattemorsorna runt Stockholms innerstad.