Har just läst ut två böcker. "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och "En dag" Dessa bägge böcker rörde om ganska mycket i min kroppastolle. Ja inte på samma sätt som när man har ätit nåt dåligt eller så men på ett mentalt plan. Ni fattar säkert.
"Hundraåringen" Var en underbar resa i hur lätt det skulle kunna vara att leva. Även om det är en utopi att vara så naiv och komma undan både spöstraff och pesten så ingjöt den hopp i mig. Att vara lite mer respektlös inför saker och ting. Det är liksom inte så jäkla farligt att halka av banan på livets väg. Man kanske hittar nåt där nere i diket. En krumilur kanske?
"En dag" som jag hoppas inte kommer omnämnas som"chicklit" utan som en studie i mänsklighet, har varit så outhärdligt skarp i sin beskrivning av två personer, inte olika varken dig eller mig, att jag vill gömma mig under ett täcke och stanna där för alltid.
Varför skriver jag om det här?
De senaste dagarna då "en dag" har hållt mig i ett starkt grepp har jag funderat mycket på vem jag är. På vad som är viktigt och på att livet kan slockna för vem som helst när som helst. Som ni säkert förstår är ju detta inte särskilt muntert att gå runt och älta hela dagarna. Man hade ju hellre tänkt på trevligare saker (i mitt fall är en ytterst trevlig sak att tänka på kattungar som leker med en fjäril gjord i papp) men oftast tenderar sånt att bli lite ointressant i längden.
Jag har blivit lite äldre. Lite klokare får man ju hoppas. Dragit slutsaten att det inte är livsavörande om jag inte har ett par nya skor (även om jag ska erkänna att det är en fråga som ibland balanserar på en ytterst tunn tråd..). Jag tycker mig vara en hyfsatt rolig person, en ganska bra vän även om jag har gjort hemska saker men försöker att ta mitt ansvar för det, hatar inte mina lår längre och accepterar min fullständiga avsaknad av intresse för fotboll.
Men när livet drabbar en, när man skakas om in i märgen och man faller ner i ett svart hål, vad gör man då? När man stirrar rakt på det oundvikliga i livet, då blir man banne mig ödmjuk.
Så vad är då lösningen go vänner?
Förmodligen bara en:
"Always look on the bright side of life"
