Hej och hå i sjukstugan.
Jo det är ju så att influensan slog till igen. Den kom smyande i måndags och firade min kropps intagande med 40 graders feber i tisdags. Nu verkar den dock ha festat klart på mina blodkroppar och börjar långsamt dra sig tillbaka.
Har ju ändock lyckats registrera vissa företeelser under mina febertoppar.
Radion brukar vara min bästa kompis vid sådana här tillfällen. Man får veta vad som händer utanför sina väggar, kanske lära sig nåt matnyttigt samt vicka på foten till nån trevlig låt.
Men! Nu är vår relation aningen ansträngd.
Min dag har sett ut såhär i radiomått mätt:
07.30-10.00 Morgonpasset i P3
11.00-14.00 P1 och något kultur/samhällsprogram. Kan även gå bra med ett trädgårdsprogram om jag är illa däran.
14.00-16.00 Nordegern i P1 men! här har en bubblare tagit sig in: Eftermiddag i P4! Who knew?!
Men allt verkar ju vara i harmoni? tänker du nu?
Fel!
De senaste dagarna har jag zappat fram och tillbaka mellan dessa kanaler i vårt statliga nät utan tillfredställelse.
Jag förstår att situationen i arabvärlden är minst sagt ansträngd. Jag förstår (eller kanske inte?) att människorna där är trötta på tyranni och förtryck och står inte ut längre.
Men att höra Cecilia Udén om och om igen förklara läget om hur hon sprungit ut från nåt hotell och sett folk dö orkar jag bara inte med i mitt svaga tillstånd. Jag orkar ju knappt sitta upp på toa just nu. Jag ber på förhand om ursäkt för mitt egoistiska beteende men mina öron blööööööder!!! Sen upprepas det ju på kvällen på tv i flera omgångar.
Då bytte jag istället till P4.
Trevlighet är bara förnamnet. Det här behöver jag! Tänkte jag och lyssnade noga på vad Jossan hemkunskapslärare hade att säga om säsongsmat. Mycket matnyttig information om man får vara lite Göteborgsk!
Tyvärr avbryts sändningarna stup i kvarten av att programledaren tycker vi ska lyssna på "lite musik". I bästa fall är det en låt från sent 80-tal av Michael Bolton. Jag tyckte det var ok ett tag men när man börja längta efter Kicki Danielsson så kände jag att det var dags att tuna in P3 igen..
P3 då!
Oj oj vad jag älskat denna kanal! Roliga och skojiga program ledare! Och så duktiga journalister! Jag har haft överseende med överepresentationen av arga feminister för att de ändå har varit underhållande (missförstå mig nu inte, jag är benhård feminist, men inte så där liten-hund-arg) och veganer.
Men nu tycker jag att allt känns lite..likriktat. Mycket av musiken låter likadant och den nya låten "Hisingen-Manhattan" av Kristian Anttiila fick min feber att stiga. Smärtsamt.
Det enda som nu återstår är de kommersiella kanalerna. Suck. De enda kanaler jag står ut med är Mix Megapol eller Rix FM.
Tror mitt liv är slut.
Något annat jag ägnat mig åt är att undvika alla småstenar i hallen. Var kommer de ifrån?? Jag har ju inte ens varit ute??? Sjukt störande. De ligger där och skaver under min strumpa och jag tänker: "om jag sparar dessa så kan jag sanda själv nästa år"
Under sena morgon och eftermiddag har jag tagit mig en lite lur (därav glappet mellan radionssändningar mellan 10.00 och 11.00 om någon noterade det). Däremot färdas ljudet utifrån gatan in till mitt sovrum. Ganska trevligt och tryggt tycker jag, att ha världen alldeles utanför sitt fönster.
Det finns dock en skola här i närheten där det går idel tonårsstissiga ungdommar. När de går till bussen i klunga (notera att i det härfallet uppfattas det som önskvärt att gå i trupp, till skillnad från mitt tidigare inlägg)
så förs ofta konversationer i en icke normal samtalston. De skriker som de vore angripna av mördarbin. Varje gång det händer tror jag att nån håller på att bli överfallen.
Varför skriker ungdomar?
Häromdan när jag gick till jobbet fick jag se det up close. En flicka i nedre tonåren satt utaför ett av husen här på Eklandagatan och skrek att hon inte ville gå till skolan. Jag tyckte synd om henne för det är fasen ingen picknick att va tonåring med alla jäkla hormoner och elände. Hennes föräldrar försökte lirka med henne in i bilen. Sen kunde jag inte med att glo längre så jag vet inte utgången av historien.
Kanske är det därför ungdomar skriker.
torsdag 23 februari 2012
tisdag 14 februari 2012
Företeelser.
Jaha.
Idag har jag varit på jobbet. Det hände inte så mycket mer utöver det vanliga och det var ju skönt på sätt och vis. Tycker det är ganska gött ibland när det bara rullar på liksom.
Det som var intressant var att det hände, på loppet av ett par timmar, några grejer som jag tänkte ta upp här.
Sådana småsaker som händer i vardagen som är så pass stora att man lägger märke till dem men inte så stora att man berättar om dem.
Jag tänker iallafall berätta tre av dem. Och kanske en historia som jag tycker om.
1. Jag var inne i en liten "boutique" där de säljer änglar i glas som man ska hänga på lämpligt ställe och vita skåp som är jättedyra och så luktar det "cederträ" från nåt doftljus nånstans.
Jag tassade, mycket försiktigt omkring och botaniserade bland REA prylarna, pillade på nån konstig vas. Jag går in i ett rum med en märklig soffa i typ zink som är fint utsmyckad med kuddar och annat prål. Det är så inbjudande och man vill bara sjunka ner ett tag. (Det är såhär jag föreställer mig himlen, en korsning mellan "bröderna lejonhjärta" och en sån här affär. Alla kommer ha vita särkar på sig och Gud går runt med en fåraherdestav och skrockar när man frågar om meningen med livet.)
Mitt i denna fägring står en stor skylt "var vänlig sitt inte i sängen!!!". Nej den skriker. Inte alls särskilt vänligt.
Då undrar jag: varför inte det? Varför i herrans namn får man inte sitta i soffan? jag vill inte lägga upp fötterna på det vita tyget. Bara gosa in mig. Men det är väl som Samantha säger "Honey, if he's too good to be true, he probably is."
2. När man går av spårvagnarna och ska åt samma håll som en drös med andra människor så blir det ju lätt att man knallar på och man hamnar i en sån där udda utspridd grupp. Som om man vore en skock med 9:e klassare. Skillnaden är ju att man inte känner nån. Då finns det lite olika taktiker.
Antingen går man så snabbt man bara kan. Jag har korta ben och det ser ut som jag tränar för OS i gång om jag ska ge mig på nåt sånt. Går man långsamt kan det se helt mongo ut då den långsammaste i den här ofrivilliga gruppen går så sjukt lååååååångsaaaaamt. Alternativet blir mittfåran med alla andra lika besvärade typer. Där kan man gå, ibland axel mot axel och utan att växla ett ord. För mig blir det fruktansvärt obekvämt. Men att säga nåt kan mottas som om man hade rymt från Lillhagen. För det vet ju alla, det är nästan bara tossingar som pratar med folk de inte känner när man går från bussen.
3. Människor har grejer för sig som ser jävligt löjligt ut ibland.
Idag när jag skulle gå på vagnen var det en kille som stod med, gissningsvis, skidorna, i en stor bag. Redan innan vagnen stannat och dörrarna öppnats så har han tungan på utsidan av munnen. Liksom lagd mot överläppen. Jag glodde. Som om han ville slicka upp snoret som småbarn gör när det är kallt ute. Det verkade inte vara syftet. Kanske ville han värma överläppen eller kyla ner tungan. Eller så var han en sån person man säger "det gäller att hålla tungan rätt i mun" till lite extra för man vet hur det brukar sluta.
Det här beteendet kan vara brukligt för att man behöver balansera något eller fukta läpparna för de är fnasiga.
Den här tjommen höll kvar tungan långt inne i spårvagnen.
Jag irriterade mig riktigt mycket. För en massa saker. Tex att det kom snö på tungan, den blir läskigt kall men ändå blöt och en massa baciller som sätter sig där och riktigt gottar in sig. Blä.
Varför gör man sånt?
Eller människor som blundar när de pratar. Helt obegripligt.
Jag ska tillägga att även jag gör sådana här saker.
Sen jag var liten så har jag gillat att känna på min näsa. Liksom tippen och under. Helst med nåt annant mjukt som luktar gott.
Jag kom på att man kan tillämpa detta med en fysisk åkomma. Nämligen en frusen näsa.Om jag trutar ihop läpparna mot näsan så både värmer jag näsan och får känna på den utan att behöva involvera andra kroppsdelar.
Till saken hör att min farsa tycker det ser helt sjukt ut och brukar fråga om jag gör så bland folk. (Tror han är orolig för att jag ska förbli singel och har pg a det uppmuntrat mig att börja sjunga i kör eller dansa bugg)
En annan grej jag kom att tänka på var att en gång såg jag en man stå och kissa mitt på avenyn. Han hade, smart nog, vänt sig från cykelbanan. Problemet var ju lite att han kissade ut mot spåren och där alla bussar kör. Mycket fler människor såg ju vad han höll på med åt det hållet liksom.
Sen dess har jag blivit lite misstänksam när jag ser män som står halvt vända från själva busskuren och tittar lite tomt ut mot nåt osynligt. Då tror jag att de kissar.
Har sett ganska många människor kissa sådär öppet nu när jag tänker efter. En gång var det en tjej som tydligen tröttnat på toakön på Park Lane att hon sonika drog ner brallorna och kissade sådär som barn och kvinnor gör när vi är i skogen. Satt där med rumpan bar halv elva en fredag kväll mellan en volvo och en annan bil. Jag råkade möta hennes blick och den sa ungefär "ja? kan jag hjälpa dig?" precis som om jag ville köpa ett halvt hekto revben.
En annan gång såg jag en farbror ragla runt utanför Smyrna kyrkan. Han hade kissat på sig och försökt få upp byxorna. Jag tyckte så synd om honom för det syntes så tydligt att ålderdommen hade gripit tag i honom på allvar.
Det var allt.
Idag har jag varit på jobbet. Det hände inte så mycket mer utöver det vanliga och det var ju skönt på sätt och vis. Tycker det är ganska gött ibland när det bara rullar på liksom.
Det som var intressant var att det hände, på loppet av ett par timmar, några grejer som jag tänkte ta upp här.
Sådana småsaker som händer i vardagen som är så pass stora att man lägger märke till dem men inte så stora att man berättar om dem.
Jag tänker iallafall berätta tre av dem. Och kanske en historia som jag tycker om.
1. Jag var inne i en liten "boutique" där de säljer änglar i glas som man ska hänga på lämpligt ställe och vita skåp som är jättedyra och så luktar det "cederträ" från nåt doftljus nånstans.
Jag tassade, mycket försiktigt omkring och botaniserade bland REA prylarna, pillade på nån konstig vas. Jag går in i ett rum med en märklig soffa i typ zink som är fint utsmyckad med kuddar och annat prål. Det är så inbjudande och man vill bara sjunka ner ett tag. (Det är såhär jag föreställer mig himlen, en korsning mellan "bröderna lejonhjärta" och en sån här affär. Alla kommer ha vita särkar på sig och Gud går runt med en fåraherdestav och skrockar när man frågar om meningen med livet.)
Mitt i denna fägring står en stor skylt "var vänlig sitt inte i sängen!!!". Nej den skriker. Inte alls särskilt vänligt.
Då undrar jag: varför inte det? Varför i herrans namn får man inte sitta i soffan? jag vill inte lägga upp fötterna på det vita tyget. Bara gosa in mig. Men det är väl som Samantha säger "Honey, if he's too good to be true, he probably is."
2. När man går av spårvagnarna och ska åt samma håll som en drös med andra människor så blir det ju lätt att man knallar på och man hamnar i en sån där udda utspridd grupp. Som om man vore en skock med 9:e klassare. Skillnaden är ju att man inte känner nån. Då finns det lite olika taktiker.
Antingen går man så snabbt man bara kan. Jag har korta ben och det ser ut som jag tränar för OS i gång om jag ska ge mig på nåt sånt. Går man långsamt kan det se helt mongo ut då den långsammaste i den här ofrivilliga gruppen går så sjukt lååååååångsaaaaamt. Alternativet blir mittfåran med alla andra lika besvärade typer. Där kan man gå, ibland axel mot axel och utan att växla ett ord. För mig blir det fruktansvärt obekvämt. Men att säga nåt kan mottas som om man hade rymt från Lillhagen. För det vet ju alla, det är nästan bara tossingar som pratar med folk de inte känner när man går från bussen.
3. Människor har grejer för sig som ser jävligt löjligt ut ibland.
Idag när jag skulle gå på vagnen var det en kille som stod med, gissningsvis, skidorna, i en stor bag. Redan innan vagnen stannat och dörrarna öppnats så har han tungan på utsidan av munnen. Liksom lagd mot överläppen. Jag glodde. Som om han ville slicka upp snoret som småbarn gör när det är kallt ute. Det verkade inte vara syftet. Kanske ville han värma överläppen eller kyla ner tungan. Eller så var han en sån person man säger "det gäller att hålla tungan rätt i mun" till lite extra för man vet hur det brukar sluta.
Det här beteendet kan vara brukligt för att man behöver balansera något eller fukta läpparna för de är fnasiga.
Den här tjommen höll kvar tungan långt inne i spårvagnen.
Jag irriterade mig riktigt mycket. För en massa saker. Tex att det kom snö på tungan, den blir läskigt kall men ändå blöt och en massa baciller som sätter sig där och riktigt gottar in sig. Blä.
Varför gör man sånt?
Eller människor som blundar när de pratar. Helt obegripligt.
Jag ska tillägga att även jag gör sådana här saker.
Sen jag var liten så har jag gillat att känna på min näsa. Liksom tippen och under. Helst med nåt annant mjukt som luktar gott.
Jag kom på att man kan tillämpa detta med en fysisk åkomma. Nämligen en frusen näsa.Om jag trutar ihop läpparna mot näsan så både värmer jag näsan och får känna på den utan att behöva involvera andra kroppsdelar.
Till saken hör att min farsa tycker det ser helt sjukt ut och brukar fråga om jag gör så bland folk. (Tror han är orolig för att jag ska förbli singel och har pg a det uppmuntrat mig att börja sjunga i kör eller dansa bugg)
En annan grej jag kom att tänka på var att en gång såg jag en man stå och kissa mitt på avenyn. Han hade, smart nog, vänt sig från cykelbanan. Problemet var ju lite att han kissade ut mot spåren och där alla bussar kör. Mycket fler människor såg ju vad han höll på med åt det hållet liksom.
Sen dess har jag blivit lite misstänksam när jag ser män som står halvt vända från själva busskuren och tittar lite tomt ut mot nåt osynligt. Då tror jag att de kissar.
Har sett ganska många människor kissa sådär öppet nu när jag tänker efter. En gång var det en tjej som tydligen tröttnat på toakön på Park Lane att hon sonika drog ner brallorna och kissade sådär som barn och kvinnor gör när vi är i skogen. Satt där med rumpan bar halv elva en fredag kväll mellan en volvo och en annan bil. Jag råkade möta hennes blick och den sa ungefär "ja? kan jag hjälpa dig?" precis som om jag ville köpa ett halvt hekto revben.
En annan gång såg jag en farbror ragla runt utanför Smyrna kyrkan. Han hade kissat på sig och försökt få upp byxorna. Jag tyckte så synd om honom för det syntes så tydligt att ålderdommen hade gripit tag i honom på allvar.
Det var allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)