Jag är en vanlig människa.

Har just läst ut två böcker. "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och "En dag" Dessa bägge böcker rörde om ganska mycket i min kroppastolle. Ja inte på samma sätt som när man har ätit nåt dåligt eller så men på ett mentalt plan. Ni fattar säkert.

"Hundraåringen" Var en underbar resa i hur lätt det skulle kunna vara att leva. Även om det är en utopi att vara så naiv och komma undan både spöstraff och pesten så ingjöt den hopp i mig. Att vara lite mer respektlös inför saker och ting. Det är liksom inte så jäkla farligt att halka av banan på livets väg. Man kanske hittar nåt där nere i diket. En krumilur kanske?

"En dag" som jag hoppas inte kommer omnämnas som"chicklit" utan som en studie i mänsklighet, har varit så outhärdligt skarp i sin beskrivning av två personer, inte olika varken dig eller mig, att jag vill gömma mig under ett täcke och stanna där för alltid.

Varför skriver jag om det här?
De senaste dagarna då "en dag" har hållt mig i ett starkt grepp har jag funderat mycket på vem jag är. På vad som är viktigt och på att livet kan slockna för vem som helst när som helst. Som ni säkert förstår är ju detta inte särskilt muntert att gå runt och älta hela dagarna. Man hade ju hellre tänkt på trevligare saker (i mitt fall är en ytterst trevlig sak att tänka på kattungar som leker med en fjäril gjord i papp) men oftast tenderar sånt att bli lite ointressant i längden.

Jag har blivit lite äldre. Lite klokare får man ju hoppas. Dragit slutsaten att det inte är livsavörande om jag inte har ett par nya skor (även om jag ska erkänna att det är en fråga som ibland balanserar på en ytterst tunn tråd..). Jag tycker mig vara en hyfsatt rolig person, en ganska bra vän även om jag har gjort hemska saker men försöker att ta mitt ansvar för det, hatar inte mina lår längre och accepterar min fullständiga avsaknad av intresse för fotboll.

Men när livet drabbar en, när man skakas om in i märgen och man faller ner i ett svart hål, vad gör man då? När man stirrar rakt på det oundvikliga i livet, då blir man banne mig ödmjuk.

Så vad är då lösningen go vänner?
Förmodligen bara en:

"Always look on the bright side of life"

Bloggar i Sverige.

Hej hej.

Ja nu blev jag allt lite sugen på att skriva igen. Det var ju ett tag sen och sommaren har nästan passerat förbi, jag äter inte längre franska ostar varje dag och är hemma i min egna lägenhet med alla bekvämligheter man kan tänka sig. Svensk tv är en bra grej faktiskt. Bakpulver en annan. Jag har kommit till sans efter några turbulenta veckor efter min hemkomst och nu är vardagen här. Version 2.0. Jag tänker fortsätta med lite vardagsiaktagelser och rapportera om dem här.

Håll till godo.
Helgen har bjudit på kontraster. Det är Way out West i stan och jag känner mig nödgad att skriva lite om oss som inte gick på detta spektakel. Temat denna helgen var "Gammal/Ung - en stilstudie"

I fredags var jag ute på krogen med några nya bekantskaper. Mycket trevlig kväll med skratt och en och idel vin, shots och andra trevligheter.Vi befann oss på en av stadens "mognare" barer som brukar dra ofantligt mycket folk på fredagar. Skulle nog säga at åldern ligger på minst 40 plus. Jag såg mig omkring och konstaterade följande:
1. Det råder en viss air av "lyckade" människor på detta ställe.
2. Det är en köpstark grupp människor som redan gått igenom iallafall en skilsmässa.
3. Det är könsuppdelat. Kvinnorna har långa blonda hårsvall och dyra märkeskläder. Männen är aningens överviktiga eller solariebrända med röda byxor.

Vid ett toalettbesök fann jag idel damer grejandes på damers vis vid speglar läggandes nytt läppglans och hårpiff. Men en detalj ser man vanligtvis inte på ställen där klientelet är något yngre: När det skulle läsas sms så kom läsglasögonen fram. De vackra damerna plockar upp ett litet etui med något så skamligt som ett par glasögon. Min väninna blev till och med ombedd att läsa högt för en kvinna vad det stod i hennes sms. "Har ni kul?" stod det. "Ja? vem är det ifrån?" sa kvinnan. "Från Karla" sa min väninna lite smått förundrad. Min fråga är då: Är detta sista anhalten innan man blir förpassad till att stanna hemma för att yngre människor tycker det inte riktigt passar sig att gå på lokal?

Under lördagen var jag på mycket trevligt besök hos ytterligare en väninna. När jag skulle åka därifrån efter vuxenmat och öl i fint glas studerade jag ett gäng partysugna ungdommar intill busskuren.
Flickorna (ja just det) hade snarlika långklänningar på sig. Inte så att man skulle kunna anklaga dem för att se likadana ut (meh hallå? hennes klänning har ju lila blommor, min har rosa") Det spelades musik på den tillhörande mainstream telefonen Iphone ; ) och lite lätta utrop vid en låt som de gillade. Pojkarna som var med skojade med varandra lite råare och drack öl ur flaska. Konversationen dem sinsemellan gick ungefär så här:

"Vart ska vi ikväll?" "Jag vet inte, Push tror jag" "Det heter inte push, Man säger poush, med o liksom" "Ha ha kalle målade kuken på Poseidon gul!" "Han borde gjort den röd" "Aaa"

Bussen kom och flickorna med alldeles för mycket smink och parfym trippade in i bussen för att ställa nära intill den långa snyggingen. Den ena var lite snabbare och lyckades klämma sig in vid hans högra armhåla medans den andra fick nöja sig med att ställa sig framför. En annan kille i gänget som nog inte var den ballaste killen jämfört med Mr rödbyxa med advokathår försökte tafatt vifta bort en inbillad mygga från den stackars förlorarflickans hår. Som tack fick han ett fnys och himlande med ögonen.
Ack ni arma stackare som har åratal av veleri framför er! Tänkte jag och hoppade av bussen.

Den sista anekdoten var en kille som stoppar mig på gatan och frågar om jag har en sekund. Jag insåg att det inte var den tiden på dygnet då gatuförsäljare vill få mig att byta mobilabonnemang eller gå med i amnesty så jag sa ja. "Har du spelat Grand Tourismo nån gång?" "Ja faktiskt" sa jag. "Ahaaaa! skaffa dig ett liv" svarade ynglingen.
Jag är fortfarande osäker på vad det betydde.

"Sista"

I fredags var det sista skoldagen.
Jag klädde mig fredagsfin och hade med mig en låda havrekakor doppade i choklad som jag köpt på IKEA (välsingne dig Ingvar Kamprad som får svenskar att spricka av stolthet) till mina fina klasskompisar. Vi hade filmtema förra veckan i skolan och skulle som avslutning titta på "Les choristes". Filmen hade allt man behöver för att börja gråta, om man är känsligt lagd, redan när musiken började spelas i början.
Mitt arma hjärta brast i tusen bitar av att säga hej då och se på den sorgligt fina filmen. För att stoppa ett fullständigt Niagarafall från mitt anlete så proppade jag i mig kakor istället. Ont ska med ont fördrivas?

Jag firade att min termin av franskstudier samt mina betyg ( har aldrig varit en person som på något sätt utmärkt mig i skolan men nu järdrar i min lilla låda fick jag höga betyg! Hurra för mig!) nu var till ända med att köpa mig en Hoodie med trycket: "Grenoble Universitées" Kände mig så upprymd av detta pengaslösande att jag fortsatte med ett knallorange linne från Mango. Där tog det dock slut ganska abrupt då mitt kort inte fungerade (läs: övertrasserat) och jag försökte förklara för kassörskan att jag inte kunde förstå vad det var för problem (läs: hade en ganska bra aning om varför men skämdes för att att säga att jag spenderat allt på hotell och lyxmiddagar). Det slutade med att Shaun fick lösa ut mig.
Nej, att inte köpa linnet var aldrig att alternativ.

Helgen bjöd på oförskämt avslappnat leverne med picnic i parken och trixand med diverse olika bollar och en och annan fransos som lite appropå hoppade med in i våra lekar. Ja ja "c'est pas grave" som frassarna säger.
Lördagskvällen hade sedan länge bokats upp av Ashkan under fliken "viktiga fotbollsmatcher" och det var inte tal om att kolla på nåt annat. ( Jag brukar, helt lönlöst, föreslå "Glee" istället) "I'm so sorry. It's fotball tonight babe." Jahapp. Det dundrade in en drös med folk och vi kollade på matchen samt spelade det vansinnigt roliga spelet "articulate". Man ska förklara ord för varann med andra ord under tidpress, typ. Jag älskar det! Sjukt roligt när man ska beskriva personer! Jag fick namnet Paul Hogan och skulle börja med att få dem att gissa förnamnet med att säga "en av Beatlarna". Lätt som en plätt trodde jag med tanke på att alla var britter. "Ben, Tom, Jimmy.." etc etc.. tills jag var tvungen att ställa frågan lite tydligare (" det är för helvete en Beatle!!!!) Då gissade de rätt men tiden var ute..

På söndagen åkte vi till en sjö här i närheten. Sjukt att "nära" här betyder en biltur på ca en timme till en konstgjord sjö.. Men klagan är Bitterhetens sång och jag tänker icke sjunga den!
Vi tog sommarens första dopp i den (iskalla) azurblå sjön. Sylvain, som är en kollega till Ashkan, hade som vanligt myror i brallan och stack iväg och hyrde en båt för att segla runt lite på sjön. Inte alls konstigt i Frankrike. Sånt man gör.
Kvällen spenderades med att äta sushi och kolla några avsnitt Californication.

Efter att ha dragit ut på mitt hemresedatum längre och längre är det nu dags att skåda den analkande hemfärden med mod och solsken i blick! Jag hade bestämt för att boka 10:e juni. Ashkan kom då oväntat med förslaget att åka nånstans söderut för beachhäng bland annat. Jag har då aldrig varit så snabb med att ändra åsikt och mailade min chef för att börja min återkomst till jobbet med semester..
Jag kommer nuhem den 13 juni go' vänner!

Innan hemfärd är det dock mycket spännande som händer! Min väninna Melina kommer ner och hälsar på. Vi kommer åka likt 1800-talets dandyer på dekadenta resor genom lavendelfälten i södra Frankrike. (Lägger här in en reservation för vad 1800-tals dandyer gjorde och inte gjorde. Är lite förvirrad av dessa överförfinade unga herrars liv och leverne. Det kan vara så att de bara stannade hemma i, förslagsvis Paris, för att putsa sina stövlar och vara olyckligt förälskade. Det kan även vara så att jag tagit fel på århundrade. I alla ovan nämnda fall: Jag ber om ursäkt. Rätta mig gärna.)

Jag kommer möta upp Melina i Milano. För er som är lite på alerten så tänker ni nu " men inte ligger väl Milano i Frankrike?" Helt rätt! Det ligger i Italien och jag ska tydligen gå på System of a down med Ashkan, Pierre och Oliver först. Efter detta kommer Melin och jag åka söderut med Ventimiglia som första stopp på vägen..

Tills dess:
Arrividerci!
A bientôt!

Höjden av dekadens.

Det har varit dåligt med uppdateringar av lite olika anledningar. Jag kommer att redogöra för dem i tur och ordning härnedan.

Jag kan börja med att säga att det har hänt en massa skojiga saker och jag har lärt känna en massa nytt folk som jag hänger med här nere. I en statusuppdatering på facebook nämnde jag något om bergsklättring.

Denna ädla sport har nu även fångat mitt intresse, (även om jag sätter mig ner och funderar på varför man i helsike vill klättra upp för en stenvägg) detta tack vare min vän Ena som är en man av många talanger när det kommer till fysisk aktivitet. Han pinnar uppför det där berget som en liten vessla oavsett om han har skidor eller klätter-utrustning med sig.

Jag, Ena, Ashkan och Ivan (ny bekantskap) åkte till ett berg nära oss för att utforska hurdan klättringen i Grenoble kunde tänkas vara. Jag och Ashkan åkte först och främst med som moraliskt stöd åt Ivan och Ena. Inte för att det behövdes.

Jag har aldrig haft en stark längtan att klättra i berg men det såg rätt kul ut. Dessutom är jag en van trädklättrare efter en barndom fylld av allehanda upptåg i hemtraktens rika vegetation. Jag blev erbjuden att prova på denna sport och jag ansåg att det vore dumt att tacka nej när tillfälle bjöds.

Jag klättrade på riktigt bra! Det gick faktiskt som tåget och jag klättrade nästan ända upp. Det var kanske inte så märkvärdigt för en van klättrare men jag höll på att spricka av lycka.

Nåt annat som också sprack var mina jeans. Jag hade ju inte planerat för klättring och således klätt mig för ”ledig söndag i parken”. När man står på en avsatts lika stort som ett frimärke och håller fast i något, ungefär lika stort, är det ett bra tips att inte skratta så man ramlar baklänges. Särskilt inte när det sker 15-20 meter upp. För vad annars kan man göra när ens byxor spricker på löpande band? Tur att man sitter fast i ett rep annars hade ni fått benämna mig ”salig Sofia” om ni nu skulle ha en anledning att prata om mig ”post-mortum”

Det har även skett lite förändring på boendefronten.

Eftersom jag har tillbringat mer och mer tid hos en viss Ashe så föreslog han att jag ju lika gärna kunde flytta in. Alltså ta med grejer och allt.

De som känner mig lite på djupet vet att jag brukar springa skrikande med skräck i blick och se ut som den lilla varelsen i Harry Potter filmerna så fort det nämns något om att ”vara ihopa” som skåningarna skulle utryckt det.

Den här gången kändes det dock bara naturligt. En ny känsla för mig som jag endast kan beskriva som: udda.

Enda problemet med den häringa flytten var ju att jag var tvungen att ljuga igen.

Eftersom reglerna för ”Bristol” satt klart och tydligt uppe vid hissen( man måste säga till 3 veckor innan man åker utan att bli debiterad för sista månaden. Det stod även att man inte fick vara fler än 3 på rummen. ? säger jag bara..) kände jag att det var nödvändigt att ta i. Och jag tog i. Jag kan inte nämna vad jag sa men jag kommer inte få komma in genom pärleporten om man säger så..

För att fira flytten och vårt samboskap hade jag och Ashe bokat flådig restaurang i Annecy.

Hotellet var som att hamna mitt i Sound of music. Med en utsikt över vackra Annecysjön, de grönskande bergen i bakrunden fick oss att nynna på ”the hills are alive..” Vädergudarna var på vår sida och vi promerade hand i hand längs med sjön.

Sens de clos hette restaurangen vi bokat. Det var en 2 stjärnig michelinkrog ska jag nog tillägga. (”King of the castle!”)

Vi åt inget på hela dagen på inrådan av alla franska vänner som bedyrade att vi måste vara öppna med både sinne och magsäckar för detta kulinariska äventyr.

Och vilket äventyr sen!

Det var matpoesi på mästarnivå. Vi beställde en 10 rätters meny och glodde som två utsvultna gatubarn på tallrikarna som bars fram till de andra borden.

Vi fick välja på 3 olika sorters champagner och valde den fina rosa. Den passade väldigt bra ihop med de små aptitretarna i form av pyttesmå primörer och mini-minimacarons. Efter detta följde: Iskross med chevre (den minst intensiva rätten enligt mig) grönsakstallrik där grösakerna var så tunt skurna att de var genomskinliga, Varm och kall havsrätt med krabba i en tortellini samt sås av retligt god art. Efter det kom det små små friterade saker på ”bädd av spenatgelé” ( De små ”friterade sakerna” var helt ljuvliga och jag och Ashe kunde inte enas om vad det kunde tänkas vara för föda. Fisk trodde jag. Men det gick ju inte ihop med de pyttsmå benen som satt fast. Såg ut som små kycklingben. ”it could be fish that they clued these tiny chicken bones to” konspirerade Ashe. Jag väntade på ansiktsuttrycket som skulle tala om att det var ett skämt men det uteblev. Då höll jag på att skratta på mig fullständigt.) Det visade sig efteråt att det var friterade grodlår vi mumsat på. Delish! Efter grodan kom det en tallrik med kött. Lamm, både långkok och kortkok. Fantastiskt gott! Jag gillar inte lamm direkt men detta var så väl tillagat och kocken kan ha t om ha haft en kärleksaffär med lammet ifråga innan den serverades men det förtäljer dock inte denna historien.

Vid det här laget var ganska så mätta. Amatörer som vi ju är när det kommer till dyra krogar (och utsvultna) så hade vi ju ätit det mesta av brödlimpan som ställdes fram på bordet i början av denna festmåltid som skulle få Karl-Jan att bli grön av avund. Ett tips: Ät aldrig brödet. Det få en att vilja skära upp buken efteråt och plocka ut det förbannade brödet som gör att man knappt kan stå ut med att leva så mätt. Ja här snackar vi I-landsproblem på hög nivå. Men ni vet vad man säger: Hög standard på krogen, hög standard på problemen. Åtminstone tror jag man säger det.

Nästa steg på finsmakartrappan var ostbrickan som Ashe och jag starrbligat på med vördnad medan den rullats fram (det var en ostbricka som var ca 3 meter lång) med ungefär 20 olika ostar. Vi begick här misstag nummer två. Vi blev så giriga av osten att vi tog till oss mer än vad vi kunde mäkta med. Servitören lockade mig ner i fördärvet med en stark chevre (it is verrry veryy strrong) medan Ashe gav sig på den något mildare sorten som rann ut över tallriken.

För att hitta de sista hörnen i våra magar och således fylla dem med mera föda ställdes det fram en efterätt som såg ut som en snöboll. Knackade man på skalet fick man fram en typ av mintig glass. Fantastiskt vad lite mint kan göra för aptiten!

Nästa rätt på menyn var ett chokladrör som var fyllt med den ljuvligaste smörkräm mina smaklökar haft nöjet att lära känna. På toppen låg det guldflarn lite nonchalant utspritt och jag kände mig nästan uppmanad att åka till Cannes med röret för att de skulle få gå på röda mattan tillsammans med alla andra stjärnor under filmfestivalen.

Som tur är hann jag inte med detta då den sista rätten svävade fram och landade framför oss. Inuti en himmelsäng av socker låg det citronsorbet och vaniljglass tätt omslingrade.

Ännu en liten tallrik med små mumsbitar av det sötare slaget bars fram och vi ”marie antoinettade” oss till sista smulan.

Kaffet intogs på terrassen och vi skrattade utmattade av denna kvällsvard som tagit oss igenom ett matlandskap av allra finaste sort. Vi kände oss nästan lite höga av alla smaker våra hjärnor nu försökte smälta.

Hovmästaren berättade att de brukar plocka ingredienserna själva i största mån det går. Resten köper de av bönder i närheten.

När vi stapplande och 350 Euro fattigare gick därifrån gav hovmästaren mig en sockerkaka fint inslagen i en låda som färdkost. Alltså en stor sockerkaka. Udda. Men otroligt god såklart. (Åt upp den till frukost anm.)

Dagen efter tillbringade vi i vackra Annecy och tog sedan tåget hem till Grenoble för förstklassigt häng med vänner.

Livet är som en låda choklad.

                                          Mätta och belåtna. Minst sagt.

De kallar mig Madame.

Det verkar som det har rått en viss förvirring för frassarna vad de ska kalla mig. Mademoiselle eller Madame.
Jag tycker det är lite spännande varje gång jag går in i en butik för att se vad dommen blir. Om de tycker jag är tillräckligt gammal för att vara en Madame eller en ung flicksnärta som de kan kalla Mademoiselle.

Detta ÄR tydligen oerhört känsligt för de franska kvinnorna.
Simon berättade att han hade en vän som hade stannat två tjejer en helt vanlig lördag för att fråga vart man kunde gå på lokal. Han hade artigt börjat meningen med : "excuse moi Mademoiselle, es-ce que.." *Bang* en präktig örfil kom vinandes innan han hunnit stava till "pardon". Kvinnan i fråga blev oerhört förolämpad av att bli tilltalad mademoiselle. Han gav dock inte upp hoppet utan försökte på nytt med ett annat tjejgäng. Denna gången med ett försiktigt "Excuse moi Madame.." *Tjoff* Denna gången sved örfilen till och kvinna nr 2 stegade ilsket iväg med väninnorna i släptåg.
Han började undra vad det var frågan om men försökte på nytt en tredje gång. Denna gång utan att tilltala vederbörande dam enligt artighetsprincipen. Då gick det banne mig bra!
Jag måste säga att jag är mäkta imponerad av de franska kvinnornas kynne! Jisses!

Själv fick jag uppleva denna förvirring IRL när jag i lördags var på väg till "La bobine". Jag hade pyntat mig rätt bra och skulle gå genom parken för att komma till den mysiga terassen. Jag möter på vägen 3 stycken ganska morska killar med jeansen nedhasade och coola kepsar på sig.
"Bonsoir Mademoiselle.." sa den ene förföriskt. När jag blängde på honom surt (franskt va!) ändrande han sig genast och hans kompanjoner ställdes nästan i givakt "Ou madame? mademoiselle?" de liksom tappade allt vad tuppighet hette och började stirra på sina skor istället. Märkligt.

Jag kan ju därmed förstå millisekunderna av skräck som lyser i ögonen hos de manliga affärsbiträden när de ser mig. "Madame? mademoiselle? HELVETE!!!!!!" eller kanske: MERDE!!!!!

Jag har upptäkt att kvinnor i min egen ålder alltid kallar mig Madame. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det i början. Som det den ständiga kvinnliga rivaliteten av att kalla nån som uppenbarligen är lika gammal som en själv för Madame (enbart för att påminna om att man inte är purung och att hyn blir slappare för varje dag.) eller av artighet.
När jag handlade skor på Gallerie Lafayette så kallade kvinnan i kassan mig för (ett klart och tydligt) mademoiselle. (Mycket söt kvinna förövrigt, såg ut lite som Pippi Långstrump. Fast med svart hår)
Dessvärre (tror jag) har större och större andelar av servicefolk verkat börja enas om att tilltala mig med Madame.
När jag tänker på mig själv som en Madame får jag genast lust att ha en knähund och använda parfym som luktar tvål, hälla upp ett glas punsch till kvällen och börja omnämna den dagliga kvällsrutinen innan läggdags för "att göra min aftontoilette". Förmodligen kommer jag använda fraser som: "Jo ni förstår, det var fantastiskt trevligt på operan häromkvällen. Don Giovanni är min absoluta favorit!" eller "Kära nån vad dyrt det har blivit med ost!"
När jag, "au contraire" tänker på mig själv som en mademoiselle förs iallafall mina tankar till minikjolar av lätta tyger, rosiga kinder, rödvin och nattliga tête-a-têter med romantiska unga män.
Känner mig liksom inte helt redo än att börja lägga håret på spolar innan jag går och lägger mig..

Jag- en diktare

Tillåt mig att bli lite..känslosam. Kanske an aningens, aningens överväldigad. Tillåt mig bli..poet.

Åtminstone för en lite stund. (Jag gav mig på detta uppdrag redan som barn då jag tvingade Anna G att sitta och skriva om måsar som skriade och vindar som blåste. Tvingade även Ida att "pyssla" med cernit-lera för att det verkade vara mysigt. Ska tilllägga att det var inte alltför längsen jag drog fram leran. Vi var vuxna.)

Det är sannerligen på sin plats, när man nu befinner sig i romantikens högborg, att dikta en smula. Kanske något vackert om vindar? Jag gillar verkligen vindar alltså. De kan vara just sådär smeksamma och mjuka som de ofta beskrivs. De kan vara så där förbannat hårda också men det lämnar jag med god hand över till herr Strindberg (välsigne din hand som höll pennan) att lägg ut texten om.

Fåglar är något annat som jag anser att en bra dikt ska handla om. Fåglar kan liksom konsten att njuta på riktigt. De flyger runt och liksom kollar på himlen och säger till varann: "hörni! idag kan vi flyga högt som fan för jag ser då rakt inte nåt moln så långt ögat når! Hang loose boys!". Så flyger de runt och surfar på vindarna. De mjuka smeksamma vindarna.

Solen är ju lite självskiven i en dikt.( Kanske ska tillägga att det är en glad dikt jag vill skriva. Kafka hade blivit mycket besviken om jag hade varit hans elev just nu. Men varför skulle jag vara det egentligen? Han är ju varken svensk eller fransk.Dessutom är han ju död. Mycket hemskt då han blev galen och började äta sin egen avföring )
Så. Solen.
Solen lyser (jag tänker mig en göteborgsk dialekt här) "SOOOLEN lyyyyiiiserrrrr Ôver stân" Bra början. En sol som lyser betyder att det är lycka man pratar om. Det kan ge en liten otäck föraning ,om man som jag, är lagd åt det misstänksamma hållet. Räds då icke vänner! Ty denna dikt är gjord för sällsamma stunder av eufori och fjärilar-i-magen-pirr!

Sådär ja. Sol, vind och fåglar.
Kanske ska specifisera VILKA fåglar? Svala är ju klassiskt. Örn? nej för dramatiskt. Nåt exotiskt som nymfparakit? Nä det skulle bara flyga in i närmsta fönster och bryta nacken. Duva då? "Duvor pickar runt och kuttrar på gator och torg. Känn ingen sorg. För mig Göteborg." Nej man får inte sno andras texter! Jag håller mig till svalan. Det verkar säkrast.

Jag slänger in några skrattande barn också. "Hi hih ih hihihihih"

Sol
Vind
Svala
Skrattande barn

Okej. Då ska vi se.

Solen lyser (SOOOOOLEN LYYYYIIISER) i skyn. Vinden..är typ skyn.
Svalan sjunger "skri, skri, skri!" och alla barnen skrattar "hi hih hi!"

Hmm.
Eller inte.

De värmande solstrålarna träffar min bleka hud. En svala flyger förbi i sin..skrud.
Hon sjunger: "vi fångar några vindar som i din dröm!" (i bakrunden spelar Håkan Hellström)
Jag hoppar med lätta steg över stock och sten, i denna dikt har jag inga men (har lite ont i ett knä annars. Anm)
Jag hör stoj och stim inte långt härifrån, det måste vara någons lille son.

Slut.

Jag gjorde ett ärligt försök iallafall. Försök själva om det inte passar =/

Det har visst svängt lite..

Läste mina gamla inlägg precis.
I början kändes det som att jag ryckte upp mig själv med rötterna. Jag anpassade mig. Även om jag fortfarande känner att jag saknar stora delar av mig själv (som att vara i ett sammanhang med nära vänner och stor trygghet.) När jag kom hit var det som att tyngden som höll mig jordad var borta och jag började flyta bort som en ballong ut i universum. Utan något att hålla sig fast i. Tyngdlös och skiträdd för att flyta bort helt.
Jag fick förmånen att träffa nya vänner här. Sånt är nästan oundvikligt. Det har känts väldigt bra att få vara med om nya upplevelser tillsammans med dem. Nu vill jag fortsätta med detta livet. Jag vill inte rycka upp mig med rötterna ännu en gång. Samtidigt vill jag ha mina nära hos mig.

Jag vill fånga världen och förstå varje liten beståndsdel. Jag vill omfamna och älska alltihop så mycket att det nästan går sönder.
Men världen kan inte omfamnas. Det går inte. Jag har försökt.

Råttor och en och annan byracka.

Halli hållå?

Ja då var det dags igen. Lite babbel om vad jag gjort etc etc..
Har återigen såsat runt med missmodet hängandes i kjoltygen de senaste dagarna (egentligen inget kjoltyg, mest byxtyg, men jag antar att denna åkomma ansågs vara något som kvinnor ägnade sig åt förr i världen när utrycket myntades)
Torsdagen öppnade upp med lärare som tittar oförstående på en och undrar vad tusan det är man försöker säga. Fredagen bjöd på ännu mer av den varan samt att jag blev tillfälligt förvirrad av vilket land jag var i när jag skulle hem. (hade tänkt åka till IKEA en sväng och var så inställd på det svenska av svenska att jag hoppade på fel spårvagn)
Kände mig så ofantligt liten i världen och alldeles ensammen att jag bara kröp ihop på sängen med choklad och glodde på nåt franskt lekprogram på tv. (anekdot: Victoria Silvstedt är med som lektant/pinuppa i detta program och jag kunde inte sluta fascineras av den människan; stort vitt bylsigt hår, kort klänning och ben upp till armhålorna. Länge leve den svenska synden.)
Jag stannade hemma. Trött och naurligtvis väldigt, väldigt, väldigt ömklig.

Försökte repa mod under lördagen och tog mig ut i den stråland högsommar (!) värmen. Underbart! Har hittat ett nytt H&M (skam den som ger sig) och inhandlade där ett par nya shorts av citymodell. Kände mig chic och prommenerade hem med nyvunnen självrespekt. Inte illa! Tog mig t om friheten att slänga mig nonchalant på gräset i stadsparken (mycket liten och alla trängs där) Gjorde ett försök till att plugga men som alltid somnar jag efter 5 minuter. Jag vet inte vad det är men det slår aldrig fel..

Hade bestämt med Guillaume på kvällen och vi gick till "La bobine". Har varit där några gånger och det är alternativt, billig dricka och udda typer där.
När vi står där och jämför vilket land som är bäst att leva i (jag hävdar inte Sverige, Guillaume inte Frankrike) så ser jag en kvinna med en..en..en är det..?..Ja!!!! fy h*****EEEEEEEE EN RÅTTA PÅ AXELN!!!! Jag hoppar instinktivt (?) bakom Guillaume som undrar om han sa nåt dumt. Eftersom alla vet att man måste kolla två gånger på nåt som är skitäckligt så gör jag det och ser EN RÅTTA TILL!!!! UUUÄÄÄÄKKK!!!!!!
Vi byter plats så jag ska slippa se skiten. Kvällen var riktigt trevlig och jag knallar hem och knyter mig aningen berusad.

Söndagen var en prövning.. Eftersom allting är stängt på söndagar här och då menar jag ALLTING. Inte en affär är öppen. Inte en bensinmack (tror jag, jag har ju ingen bil och inte haft anledning att besöka någon) inte ens minsta korvmoj på hjul har öppet så får man passa på att roa sig bäst man kan. Jag hade handlat mat så det räckte (inte som sist när det  var söndag och stängt överallt och det enda jag hade hemma var två chokladkex ocih några tepåsar) och "unnade" mig en lång frulle med pannkakor och italiensk skinka.
Gick ut i det något kyligare vädret men ändock vackra för att läsa en bok.

Parken var vacker. Barn lekte med bollar, hundar tvättade pälsen och unga älskande par (jag har läst en och annan bok av typen "tantsnusk" ja). Jag satte mig ner med frid i sinnet och började läsa. Underbart, ingenting kan störa min harmoni nu! Ingenting!
Förutom en skum typ som stirrade på mig i ca 1 timme och 46 minuter.
Jag såg honom allt! Han satt där och glodde och rätt som det var stod han framför mig och frågar om han får sätta sig ner. Vad säger man? "nä det är MIN parkbänk!" Knappast.
Jaha så han pratade och verkade inte vara helt stollig fram tills han frågade hur stort Sverige var och var det låg. Han la in sin stöt och sa att han väldigt gärna ville träffa mig igen (det är praktiskt att inte prata franska flytande i sådana lägen då man kan säga att man inte förstår för att vinna tid etc.) Jag sa att det inte gick för att min fästman väntar på mig. Då sa han tack och hej och gick därifrån.

Jag verkar ha en magnet på mig som attraherar udda typer. Det är inte första gången det händer. Inte sista heller. Men det brukar ju dröja mellan gångerna. Men icke sa nicke!

Idag gick jag på stan en sväng för att bli stoppad av en typ i militärutstyrsel. Han var lite brunbränd i ansiktet och hade kunnat vara ett kap om det inte vore för de två stora schäferhundarna som låg ihopkurade vid husväggen (inget emot schäfrar i allmänhet men två följeslagare av den typen brukar indikera att ägaren inte sover inomhus).
Han tog mig sonika under armen och gick en liten sväng. "Bla bla bla" började han och jag svarar: "pardon mais je ne parle pas trés bien francais" (Guillaume påpekade att jag gjorde ett "litet charmigt misstag" med att säga "pardon, je ne parle pas francais trés bien", vilket blir ungerfär "ursäkta jag talar franska inte så bra" och försöker nu vara korrekt i min franska även när jag blir stoppad av uteliggare på stan)
Han ville sälja några teckningar han had gjort av sin hund och bara för att han ändå var trevlig, sånt borde ALLTID uppmuntras, så gav jag honom två euro och valde en teckning på en av hans schäfrar. Han frågade mig något som jag först tolkade som att han vill flytta in hos mig i Sverige vilket gjorde att jag ivrigt svarade "Je ne comprend pas! Je ne comprend pas!" lite smått stressad för att behöva säga nej till en man som luktade lite gammal fylla och som är innehavare av två schäferhundar. Han for runt och försökte stoppa folk med frågan om de pratade engelska.
Tillslut stannar en kille och översätter hans fråga som var något så harmlöst som om jag hade någon souvenir från Sverigen han kunde få. Udda fråga. Som om jag skulle gå runt med en dalahäst i fickan. Eller en påse älgskit. Eller en ostkaka kanske?

Jag sa att jag inte hade nån men att han ju kunde åka till IKEA.
Han frågade o m han fick kyssa mig på kinden men där gick min gräns och vi skildes åt som vänner. Han heter Alexandre.
Kan vara bra att vänner överallt. Man vet ju inte om jag kommer att hamna i en situation där hotfulla män i långa skinnrockar hotar mig att tala om vad jag vet i en mörk gränd nånstans. Då brukar såna som Alexandre dyka upp med sina schäfrar och bussar dem på skinnrocksmännen. Jag tackar honom och bjuder på kaffe och en croissant på ett nattöppet café och vi utebyter visdomsord. Han slutar dricka och sova utomhus och jag skriver en bok.
Fast det är klart. Det vore ju löjligt.
Det finns ju inga nattöppna caféer i Grenoble.

Frågeställningar

Jag fortsätter envist mina frågeställningar här. Jag kan göra det eftersom det är min blogg. Ha!

Tänkte börja med att nämna att jag blivit nedflyttad en grupp igen då. Dessutom var skolans hemsida kajko igår för det gick inte att se listan för vilken grupp jag skulle vara i för April. Istället låg den gamla listan uppe på hemsidan och jag traskade till skolan bara för att veta att min lektion började halv nio i morse. Jag gick till sekriteriatet och fick där en axelryckning och ett "c'est un errueur, desoleé" till svar. Jahapp. Kul. Jag bryr mig inte så jättemycket om att jag blev nedflyttad, dels för att jag behöver repetera grammatiken och för att jag ju faktiskt inte gör det här för att komma in på nåt universitet. För mig är detta en annan resa. En resa till mig själv. In i mig själv. För att kanske upptäcka andra sidor hos mig. För att få ta del av de lite blygare sidor av mig som kanske inte fått utrymme hemma. För att se något annat. För att göra mig fri från alla små osynliga sociala koder som alla förhåller sig till.
Man måste ha så mycket i Sverige. Man måste kanske det här också men jag är lyckligt förskonad från allt sånt nu när jag inte fattar vad folk säger på gatan. Jag är liksom upptagen av att höra vad folk säger innan jag kan läsa mellan raderna.

Det får mig att tänka på det här med vad som anses vara statusfyllt att ha. Vissa grejer är kanske bra och fyller en funktion som te x Mac datorer. Andra grejer som speciella sorters ljus eller tvålar känns lite mer..onödigt.
Det är inte bara i Sverige folk ängnar sig åt att jaga statusgrejer såklart. Här är det extremt stort med Longchampväskor. Ett exempel på att branschen kan ta maximalt betalt för en tygväska med ett pyttelitet tryck på. Alla har dem här. Funderade själv på om man skulle köpa en. I Sverige är det hur stort som helst med Odd Molly men egentligen, är det inte kejsaren nya kläder lite grann? Dyrt och egentligen inte särskillt snyggt. Jag föll själv offer för denna hets. Har några klädtrasor från Odd Molly där hemma. Vill påpeka att det finns en Odd Molly butik på kungsmässan och utan att veta någonting om deras omsättning så ser man ju samma klädtrasor hänga där säsong efter säsong. Hade man handlat dessa kläder om de såldes för 129 kr på Gekås? Tror inte det.. Oscar Wilde har ett citat som jag tycker är ganska kul:
"Modet är en så outhärdlig form av det fula att vi måste ändra det en gång i halvåret."

Jahapp. Det var lite tankar kring det. Jag funderar även på om vad jag ska äta till middag. Lite på hur människorna i Japan har det nu. Lite på om jag ska tvätta idag eller imorn. Lite på hur världen kommer se ut om 200 år. På vädret. På om jag kommer att hitta min väg i livet.

Onödigt vetande del 2.

Jag fortsätter med vardagsiaktagelser och delar frikostigt med mig av dessa här.

1. Kindpussar. Jo det är ju så man hälsar här på kontinenten. Jag har försökt att hitta ett smidigt sätt att se avslappnad ut på medan jag utför denna gärning. Jag har, historiskt, haft lite problem med att veta hur många, när samt med vem det är lämpligt att utföra denna hälsningsfras. På jobbet i Götet har det blivit både två och tre missförstånd som antingen a) slutat med att jag varit på vippen att kyssa en stamgäst på munnen b) lagt kinden lite obekvämt mot nåns hals eller c) tafatt gett en halv kram. Jag har haft en del udda händelser även här nere med kindpussandet. Te x så råkade jag nästan ge Stephanies (vän till Caroline) pojkvän en dansk skalle i min iver att verkar fransk..
Det är ju mest tjejer som ägnar sig åt detta smackande dagarna i ända. Tekniken de använder sig av är att liksom suga lite på underläppen när de lägger kinden mot mottagarens kind. Man pussar alltså inte på riktigt. Guilliaume sa att många tjejer inte ens lägger kinden mot den andres av rädsla för att smeta ut sin foundation man omsorgsfullt lagt på på morgonen.
Hur många kyssar man ska ge beror på varifrån man kommer. Är man från Bretagne så kysser man fyra (!) gånger. Det måste ta tid på en släktmiddag..Är man från det lite finare Paris så kysser man tre gånger. I Grenoble är det två. Eller kanske tre. Beroende på vem man träffar. Eller så kan man strunta i det.Osv osv..

2. Nu när jag är i Frankrike känner jag mig nödgad att skriva något om hundskiten. Alltså, VAD ger de sina hundar för foder??? jag har nästan bara sett små knähundar men lorten på trottoaren skulle kunna komma ifrån en häst. Det enda jag kan tänka är då: genmodifierat?

3. Det verkar var helt socialt accepterat med fuskskinn. I rest my case.

4. Det är ofantligt mycket polis-och ambulanssirener som ljuder dagarna igenom. UTOM på helgen. Blir inte folk sjuka då? tar räddningspersonal/lagens långa arm ledigt under veckoslutet?

5. Det här med modet då igen. Vad är det frågan om? De chica kvinnor jag har sett har verkligen varit just chica men för det mesta verkar det som att lycra och bomullsmix är den vanligaste kombon runt om i den här stan. Jag såg en kvinna med rött läppstift på Campus en dag men hennes svenska motsvarighet skulle kunna heta "Britt-Marie" om ni fattar..

Vår och jäkelskap!

Japp. Våren är här! Riktig vår! Inte sån där snålblåstsvår som det är hemma i början på april. När man liksom tror att det ska spricka upp i solsken och värmande strålar men det enda man får är mera isande vindar. Jag skulle vilja passa på att uppmana golfströmmen att ta sitt ansvar här! Varför inte snacka ihop sig lite med Saharas vindar för att se hur de gör här nere på kontinenten? Bara ett förslag liksom..

Jag tänkte gnugga in lite avund (hoppas jag!) med lite bilder jag tog igår:

                                             På Campus. Vid mitt gamla residénce.
                                         

                                                     Place Victor Hugo.

 En kontrasternas bild! Belledonne i bakrunden och Magnolior i eh.. framgrunden. 

                                          "Visst gör det ont när knoppar brister"

Jo det stod ju "jäkelskap" i rubriken på det här inlägget. Tänkte skriva några rader om det nu..

Jag var ju som bekant redigt sjuk förra veckan. Läkaren som var här gav mig då penicillin som jag först hårdnackat vägrade att ta. Efter att ha våndats med svåra smärtor i halsen i ca 48 timmar gav jag således upp och tog de jäkla tabletterna. Halsflussbakterierna fick stora skälvan och sjappade ur mitt system på studs. Allt väl med det!
Nu är det ju bara så att penicillin slår ut alla godartade bakterier i kroppen också.. Detta ledde till:

Jag vill här varna känsliga läsare för intima och delvis obehagliga inre bilder om du läser vidare. Om du vill behålla maten (och eventuellt respekten för mig) bör du sluta läsa här.

Jag började känna en lite irriterand känsla "där nere". Lite kli liksom. Vad nu...? Jodåsåatte. Penicillinet slog ut hela bakteriefloran i mina kvinnliga privates så att svampen kom och hälsade på lite. Detta är ju trots allt inte det värsta.
Jag insåg ganska snart att jag skulle behöva hjälp med att få bort detta sattyg. Problemet är ju att jag är i Frankrike. Jag övervägde att ringa Guilliaume för hjälp med översättningen men drog ganska snabbt tillbaka tanken och stoppade den i facket "galna infall" i mitt hövve. (Det börjar förövrigt bli ganska fullt där inne nu..)
Hur förklarar man denna åkomma?
Jag ställde mig i kön på apoteket och kände handsvetten komma krypandes. Jag började långsamt förklara vad som hänt, från att läkaren kom till nuvarande status. Kvinnan (tack och lov) förstog vad jag drogs med och jag fick lite smått och gott att kurera mig med.
Jag kände mig oerhört stolt över att ha lyckats med detta att jag firade med att köpa ett par skor.
Never deny a womans right to shoes.

Tillbaka till mellanstadiet.

Ja mina vänner. Såhär ser det ut när man skrivit nåt på franska:

Jag famlar i totalt beckmörker men låtsas att jag har koll såklart. Det är ju ändå ett under att inte HELA pappret är nedklottrat med rött bläck..
Dagens fråga till er som kan ha något intresse för den här bloggen: Hur många av er har koll på den svenska grammatiken? Handen på hjärtat, om ni skulle bli väckta mitt i natten, kan ni då svara på vad pluskvamperfekt är? eller konditionalis? Hur använder man ett adverb? Och skämsfrågan nummer 1: Vad är skillnaden på verb och adjektiv? Fort ska det gå! Har du koll?
Jag måste erkänna att mina kunskaper är ganska ringrostiga. För att inte säga tja, obefintliga i vissa avseenden. Vem kan jag skylla på nu då? Jan-Ingemar, min lärare i mellanstadiet? Jag vill så gärna att det ska vara nån annans fel i det här fallet..

På lektionerna går det undan vill jag lova! Det svängs med subjunctif (vad är svenskans motsvarighet?) och bildandet av meingar av typen presens+infinitiv+ subjunctif verkar helt glasklara för de andra utom för mig och Holly som nu har börjat ge varandra undrande blickar när vi inte fattar nåt.
Lägg till att franskan ju har lite andra sätt att säga saker och ting på. Man är inte så direkt i språket som i svenskan eller engelskan.
Igår träffade jag Guilliaume, min tandempartner, och han sa samma sak. Han berättade att han skulle skriva ett personligt brev på franska och ett på engelska. I det franska brevet blev det dubbelt så många ord som i det engelska. Snacka om en massa onödig tid som går åt bara för att man ska trycka in några extra ord..

Jag försöker kämpa på med grammatiken men har svårt för att veta var jag ska börja nånstans. Det går ju så jäkla fort på lektionerna! I hövvet är jag ju bara på presens medan IRL har folk gått vidare med både imperfekt och passé composé..

Att vilja eller inte vilja.

Halva tiden har gått.

Det gick fort. Tiden har ju liksom smugit förbi utan att jag har märkt det. Den gör ju det "när man har roligt" sägs det. Jag kan även avslöja att tiden går även när man inte har roligt. Eller när man är upptagen av att överleva en franska lektion. Jävla dumt talesätt. "Tiden går fort när man har roligt".
Jag har börjat fundera på att jag snart ska åka hem. Jag vill inte det. Jag vill inte hem till kyla, GP, taxibilar, min tv, mina 3-räkningar, tristessen, söndagarna, slottskogen, bussar, Avenyn. M m. Trampa i samma spår jag slitit ut mina (nåja åtminstone tröttnat på) skor i.
Vad är meningen med allt? Att samla på minnen? Vad ska man ha dem till när man ligger 6 feet under? Spelar det verkligen nån roll? Att samla på saker visste ju man ju redan innan Kafka myntade sitt berömda uttryck att det var helt bortkastat.
Så vad ska man göra då?

Kanske har Woody Allen rätt i att man borde leva sitt liv baklänges. Börja med att vakna upp från döden på ett ålderdomshem där man sakta tillfrisknar till man är så stark att de slänger ut en. Man får pensionspengar och när man blivit såpass ung får man ett arbete. På första dagen får man guldklocka och en stor fest. Man stannar där i 40 år och när man har blivit tillräckligt ung så slutar man jobba för att ägna sig åt att festa och vara promiskuös fram till man börjar skolan där man får mindre och mindre ansvar. Man blir ett spädbarn och får sedan tillbringa sina sista 9 månader på jorden i ett spa, fullt utrustat med lagom tempererade omgivningar och roomservice genom direkkontakt från en outsinlig källa. Man avslutar sin jordevandring genom en orgasm.
Kan det bli bättre?

Så vad är nästa steg nu då? Nästa år, månad, vecka, dag, timme?

Efter regn kommer..

Jag har spenderat de senaste dagarna i sängen. Inte med någon annan som man kunde hoppats på dessvärre.
Nej, Halsflussen kom och hälsade på lite grann. Dessutom har jag fått en ny bild av Antoine under helgen..
Det började med att jag känt mig lite hängig under hela förra veckan. Ingen motivation och tanken på att hyra skidor och BÄRA dem hem fick mig att inte vilja stiga upp på morgonen. Hursom så gick jag till skolan till och med på onsdagen och fick därefter kasta in handuken. Torsdagen kändes inte så fasligt dålig trots allt förutom en ganska molande värk i halsen. Antoine var gullig nog att hjälpa mig med värmande mixturer av whisky och citron. Han började ringa mig och fråga hur jag mådde. Jag mådde ändå ok och hänvisade till att jag brukar bli sjuk och att detta bara är en vanlig förkylning och att jag bara behöver vila. Antoine insisterade på att han skulle ringa en läkare åt mig. Jag vägrade resolut då jag tyckte att han överdrev. "Inte för din skull, för min" sa han. Eh...jaha? Han kände på min panna och jag måste säga att jag hade börjat undra när febern skulle släppa taget. Förmodligen låg den och balanserade på 38 grader för 3:e dagen men det brukar ju ge sig.

Jag kände mig lätt irriterad över att han ringde läkaren. Läkaren som kom kl 20 och kände på min hals som nu var rejält svullen.Läkaren var en stilig ung man och han luktade lite gott. "You are pregnant" sa han. "Eh no, thats not possible" sa jag matt. "No I mean are you pregnant?" "Still no to that" svarade jag surt. "I must ask since I will give you antibiotics." Sa han vänligt. Fasen vad de ska hålla på att skriva ut penicillin i tid och otid hela tiden! tänkte jag irriterat. Jag behöver ta en ipren, sova och dricka te! det är allt!
Han lyssnade på min andning och skrev ut recept och kvitto på behandlingen som tog tio minuter. Antoine betalade de 70 Euro kalaset gick på och pinnade iväg för att hämta min medicin. Jag låg skakande i min säng och var fortfarande irriterad över att han lagt sig i min sjukdom. Det här är ju inte så farligt! Jag är ju knappt ens sjuk. Bara lite feber!
Han kom tillbaka med en stor chokladtårta och min medicin. Lille Antoine! "Du behöver inte köpa en massa grejer till mig" sa jag matt. "Jag vet, men du är min vän och jag vill det" sa han vänligt. "Ring mig om du behöver något snälla" sa han. Jag lovade det.
Under fredagen låg jag som ett kolli i sängen utan att kunna röra mig. Antoine ringde och frågade irriterat varför jag inte ringt honom. "Jag har inte behövt något" sa jag menlöst. Det var sant. Det enda jag ville ha va vatten och att få sova. "Du måste ringa mig!" sa han. "ja ja jag lovar att ringa dig om jag behöver något."
Under natten till lördagen tog min kropp upp kampen mot mig själv på fullt allvar. Smärtan i halsen va outhärdlig och jag kunde varken sova, äta eller dricka. Panik! Jag kapitulerade för penicillinet och kröp ihop i sängen i ett hopplöst försök att sova..
 På lördagen kom Aske hit med frukt och mat. Han matade mig med baguette och vindruvor och ställde en bukett tulpaner vid min säng. "Man, you are so sick. Crunch" konstaterade han. Han tvingade mig att äta upp all mat och sen däckade jag. Jag sov hela dagen.
Antoine kom upp på kvällen. "Har du varit ute?" "nej, såklart jag inte har" "men du har ju en massa mat här nu?" "ja, en vän kom förbi med det." Jag började känna en växande irritation. "Du ska säga till mig!" "Inte nån annan!" "Men snälla Antoine, min vän ville hjälpa mig.." "Du ser mig inte som din vän!" han gick ut i köket. "Jo det är väl klart jag gör! Jag uppskattar allt du gjort för mig. Verkligen!" "jag tror dig inte". Nähä. Vad ska jag säga då? Han har hjälpt mig jättemycket, det är jag väl medveten om och jag känner mig dum över att han har lagt ut både pengar och tid på mig. Jag orkar verkligen inte hålla på och bråka om detta nu..
Jag sov hela natten och på söndagen kände jag att febern hade släppt taget om mig. Jag behövde komma ut lite.
Jag gick hem till Ashe några timmar och sen hem igen. Antoine ringde mig på kvällen igen. "Var har du varit? jag ringde dig vid kl 2 och då svarade du inte? Jag har ju sagt åt dig att säga till mig om du behöver något!!!! Jag hade ju gjort mat till dig men nu spelar det ju ingen roll. Den är kall nu." Nu var jag tvungen att ta i lite. "Antoine, jag gick bara ut en stund för att jag behövde röra på mig. Jag behövde inget. Jag behöver inget nu heller. Jag säger till om jag behöver något har jag sagt." "jaha. gonatt då. ha en trevlig kväll." sen la han på.
Hur blev det såhär nu då? jag ville inte göra honom ledsen men han ville inte lyssna på mig. Vad ska jag göra nu då?

                                         Tårtan var ju fantastiskt god. Såklart.

                                                    Blommor vid sin sjuksäng! jo jag tackar..

Då var det då dags för ytterligare en liten uppdatering!
Från Grenoble har följande hänt under de senaste dagarna:

1 omgång babysitting
3 bakelser har inmundigats
2 solsäkra dagar har skådats
1 middagsbjudning av nattportien
1 franska grupp har bytts ut mot en annan

Ja det var i fredags jag tog min andra privatlektion med Catherine. Bästa Catherine! Alla borde träffa henne vid något tillfälle i livet. En mer varm och tillåtande människa får man leta efter. Hon ledde mig genom den franska grammatiken med fast hand. Visade mig lite fallgropar och varningssignaler man behöver kunna innan man ger sig ut på expedition i lingvistikens tecken. Vi har ju kommit överens om att jag ska sitta barnvakt i utbyte mot fransklektioner och eftersom jag var ledig i helgen passade lördagen ganska bra. Sagt och gjort. Catherine hämtade mig och jag fick träffa deras lille Alexis. Ett litet charmtroll med blå ögon och blont lockigt hår. Han skrattade sig igenom den första timmen innan ögonlocken blev för tunga och han somnade med nappen i munnen och snuttefilten mellan sina små fingrar.
Cathreine och hennes man bor utanför Grenoble i ett litet villaområde. Huset är ganska litet men gemytligt! Vi pratade (franska!) i några timmar medan maten blev klar och vid 20 lämnade de huset åt mig och lille Alexis. Allt gick hur bra som helst och vi bestämde att göra samma sak nästa vecka.

Jag har funderat på gruppbytet som min lärare föreslog i fredags. Stött och blött det lite med mina compadres här nere samt på facebook och kan nu meddela att jag inte behövde ta det beslutet själv.. Efter att ha valsat runt lite mellan klassrummen blev det bestämt (tror jag) att vi ska gå till den nya klassen idag. Alla fem.. Inte så poppis hos den nya läraren verkade det som.

Igår bjöd den lille farbrorn ,som jobbar som nattportier här, in mig på middag. Jag var inte jättesugen på det men tänkte att det inte skulle skada att gå bara en timme eller så.
Fyra timmar senare och sallad, stekta jätteräkor, lax där limesåsen och körsbärstomaterna verkade fnissa när de blandade sig i munnen, camenbert och brie som genast förvandlades till flytande lycka när vi skurit i dem samt hemgjord glasstårta som pricken över i var jag proppmätt och lite berusad av whiskeyn och vinerna han frikostikt bjöd på. Han berättade om sitt liv i frankrike och att nästa år, när han pensioneras, ska flytta tillbaka till Afrika där han är född. Han berättade om sin fd fru och om sina barn, sin frus barn hon fick innan hon träffade Antoine och hur mycket han älskar dem alla. Ett av hans styvbarn bor också här på Hotell Bristol och jag tror hon pluggar kriminologi eller nåt. Det var inte alltid glasklart vad han pratade om men jag tror att jag lyckades få med ca 60% av det han sa.
Han gav mig livsrådet att följa mitt hjärta och alltid leva i nuet. "Det som har varit, har varit. Se inte tillbaka" sa han medan han nästan studsade ut i köket för att hämta mera ost. "Nu är vi vänner. Jag vill att du ska knacka på min dörr och skrika ANTOINE!!!! WERE ARE YOU??? då vet jag att vi är vänner" Jag lovade honom det. "Oroa dig inte, ditt liv har precis börjat." Fortsatte Antoine. "Du är ung och ska fylla ditt liv med erfarenheter innan du pensionerar dig." "Skratta och bjud in till fest så ofta du kan."

Jag fällde nästan en tår av tacksamhet för att få vara med om detta. Detta är något som jag aldrig kommer att glömma. Dagen då Antoine bjöd mig på middag en måndagkväll i Grenoble.
Full av lycka i hjärtat och full i magen lämnade jag Antoine som ropade efter mig: "Nästa gång bjuder jag dig på grodlår! hahahahahahahahaahah!!!!"

Dagen D.

Detta var dagen. Detta var dagen D. Detta var dagen då min lärare bad mig, Holly och Gyuri att stanna kvar efter lektionen. Då jag lömskt tjyvlyssnat på ett samtal med en elev läraren hade alldeles innan så hade jag mina farhågor att hon skulle säga samma sak till mig som hon sa tilld en lilla stackars kinesiskan. Nämligen att det var en för svår grupp för henne. Föga (nåja, Gyuri är duktigare än mig och Holly är väl likvärdig med mig när det kommer till det franska språket.) anade jag att hon föreslog att vi skulle byta grupp. Till en klass över den vi är i nu. Jag trodde först att jag hade hört fel. Jag sneglade lite bakom mig ifall jag missat att det satt nån annan där men det enda som fanns där var en teckning med texten: "Disneyland est très amusant pour les enfants." och en ganska skickligt tecknad Minnie Mouse. "Man skulle vara bra på att rita" började min hjärna mummla innan jag kom tillbaka till verkligheten och mitt MASSIVA beröm. Oj oj.. mitt ego är stort som Bastiljen nu ska ni veta! Det är bara en hake. Vi är ca 5 st i klassen som är lite snabbare än det andra och det finns bara två platser. Till saken hör också att jag i onsdags höll på att ramla av stolen av grammatiken som vi förväntades ta oss igenom. Lägg därtill en snårig skog av diverse skratt och skak på huvudet från läraren som verkar tycka att vi suger på franska.
Förvirringen är total! Ahh! Speciellt när lärarbattingen frågar OM vi VILL flytta upp en klass. HUR ska jag veta det? Vill och vill liksom. Jag föreslog lite försynt att hon kanske kunde ha några fler frågor att ge oss om vi blir klara snabbare än de andra men fick naturligtvis svaret "Non. C'est pas possible." Nä. Just det ja..jag är ju fortfarande i la France..Problemet i det här fallet är kanske inte grammatiken utan att kunna PRATA. Att kunna säga en hel mening utan att låta som en utomjording.

Så. Vad göra? Ge mig tips och råd S'il vous plait!

En egen lya!

Ja nu jädrar i min lilla låda har man gått och blivit fransk på redigt! Jag har flyttat in i en tvättäkta fransk lägenhet med ett litet franskt kök och ett franskt badrum. Jag har en fransk tv (med franska program!) Det finns franska fönster och lite franska möbler. Hursomhelst så sitter jag med datorn och tittar ut på den franska gatan utanför. (Lite som Carrie fast i Frankrike då) Jag hälsar franskt på nattportien som jobbar här. Säger saker som "ca va?" och "bonsoir" helt naturligt liksom. Lite kaxigt.
Efter att ha tokstädat mitt lilla kyffe på campus lämnade jag in nyckeln efter lite obligatoriskt tjafs om att jag måste betala hyran för februari. Det lät såhär:
Jag: Ehhhöhh...le clé? oú je.. Where shall I leave the key?
KBD(kvinna bakom disk): Oui, c'est possible. You must pay for Febuary.
Jag: No. I have already paid for it.
KBD: Non.
Jag: Oui.
KBD: Non. Il ya bla bla bla bla.... et en moins... bla bla.. vous restez avec...bla bla bla (KBD vänder slutligen ryggen till för att markera att samtalet är slut.)
Jag: (Tänker) Putain de merde!
KBD: Look, I shall write the document pour vous.
KBD skriver ut ett papper där det klart och tydligt står att jag har betalat.
Jag: See? There. I have already paid 485 euro.
KBD: Oui. I told you.
"No you didn't stupid woman." Muttar min hjärna.
Jag tog hursomhelst mitt pick och pack och flyttade in på 11 Avenue Felix Viallet, 38 000 Grenoble istället!Hurra!
Lägenheten är som fransmännen: Liten och lite skitig. Men jag gillart! Ha ha!
Det bästa är att jag igår lagade mitt första mål mat på en och en halv månad. Det så ut såhär:

Enda nackdelen med lägenheten är att vattnet är sådär retfullt fisljummet. Nästan som att det säger till en: "Hö hö ny blir dy allt litö syyyr för att det eär så kallt! "Jag frågade nattportien om det finns nån spak eller ratt nånstans för att höja värmen men han såg ut som ett frågetecken. Kan ha berott på min franska eller att han aldrig har hört talas om det problemet. I bägge fallen är det iallafall ett dåligt tecken. Jag förbereder mig på ett klart och tydligt "Non."..Hu! ska jag tvätta håret i kallt vatten!? Jag kommer lukta unket..

En platta i köket var också trasig men det lyckades jag fixa själv med en nagelfil och lite tejp. (McGyver, släng dig i väggen)

Jag har även börjat i en ny klass nu med nya lärare. Tyvärr med tanke på att Catherine är en av de bästa lärare jag haft och tack-heliga-gudsmoder-av allt-som-är-gott-och-heligt att jag slipper tyrann Oliver. Var tvungen att sitta på händerna för att inte strypa honom. "Francais? Sofia, c'est facile!" Putain de merde..
Nya klassen verkar bra iallafall. Vi pratar så mycket vi kan och hej vad det går som tåget!
Hade en privatlektion med Catherine förra veckan. Jag insåg inte då att hon höll en enda lång arbetsintervju med mig för dagen efter frågade hon om jag ville ha fler lektioner i utbyte mot att sitta barnvakt. Jajjemän! Lätt!

Casual tuesday.

Har nu äntligen börjat komma in i någon typ av vardagslunk. Sprang en runda idag med! För att distrahera min hjärna med att inte tänka som en 9-åring, ("åhhhhh va trååååååkigt det här ääääääärrr! Jag vill kolla på tv istället!!!! bläääääääää!!!!!!!!!!!!!!") under löpturen så fann jag ett tokbra sätt att glömma tid och rum: Genom att räkna till hundra. På franska. Jag räknade från un, deux, trois etc upp till cent! Sen räknade jag baklänges och vips hade det gått 40 minuter! Min hjärna blev så förvånad av den förflutna tiden att den liksom kom av sig med klagandet och istället gav mig stående ovationer. Trevligt! Sånt gillars skarpt!

Då helgen som gick inte innebar skidåkning för min del, satsar jag nu allt krut på nästkommande helg. Mazen (vän till Caroline) och två kompisar till honom ska till 2 alpes för skidåkning. Jag var helt klart FÖR detta förslag och började genast bearbeta Ashkan med entourage för att stanna där över helgen också. Då det är sportlov gäller det att agera snabbt så att inte biljetterna tar slut igen. Jag har stått med blåslampa i häcken på Ashe för att han ska bestämma sig och i förmiddags bokade jag hotellrum. Det blir party i helgen go vänner!! Oj oj..
Det ska med bestämdhet också tilläggas att bussbiljetterna beställdes på *trumvirvel* franska! Ha! jag beställde ta mig tusan nåt på franska helt och hållet! Förvisso lät det nog typ "Jag behöva en biljett att åka med till 2 alpes. Jag betala själv. Ja, bara mig." Men vad gör det? hon förstod ju!! Ha ha! Jag är grym! : )

Japp. Enjoy Grenoble!

Jag har en tandempartner!

För nån vecka sen registrerade jag mig på en sida för utbytesstudenter som vill lära känna en fransk person som vill lära sig bättre engelska eller nåt annat språk. Eftersom svenska inte kan klassas som ett språk var och varannan person springer benen av sig för att lära sig, skrev jag att jag talade engelska och fick väl med lite i förbifarten att jag var svenska. Nån dag senare fick jag napp. En kille som heter Guilliaume som har pluggat i..Sverige. Han skrev ett mail på klockren svenska och ville bli min tandempartner! Hurra!

Vi träffades igår och pratade i 2 timmar. Bara svenska den här gången. Nästa gång är det franska. Han pratar flytande svenska och det kändes lite konstigt att prata sitt eget språk här nere.

Det blir ju mest engelska än så länge. Jag verkar ha nån konstig radar för engelska. Igår stod jag i matkön på skolan och råkade höra (läs: lutade mig så långt det var möjligt utan att människan såg att mitt öra var i höjd med hans mun) en kille prata i mobilen. Undertiden vi väntade på att få maten så vände han sig mot mig och sa nåt på franska. Jag såg ut som ett mänskligt frågetecken. ”Do you speak english?” ”Yes oh yes thank god” svarade jag tillbaka. I matkön passade en av dem som delar ut maten på att säga att jag var vacker. Trevligt med sånt i en miljö som annars mest påminner om en fabrik. Lägg därtill den färglösa men ändock ganska goda sörjan vi äter men som skulle få Jamie Oliver att skrika som en liten flicka. Som grädde på moset har vi den stämningshöjande eurodiscon som har för mina tankar till hur fångarna på Guantanamo måste känna det efter dagar i isoleringscell..

Denna komplimang blev således en ganska härlig inledning till konversation. ”Get use to it lady” sa engelsmannen. Jag knödde mig ner brevid honom för att för en gångs skull slippa att äta ensam. ”So, what made you leave the great country were socialism acctually works, the women are beautiful and the men are 8 foot tall?” frågade han med ett flin. “I have no idea. No idea at all.” fnissade jag. “maybe I just wanted to live a little bit” Jag älskar britter. Jisses vad de kan göra vilken dag som helst till pizza day! Jag åkte nog till fel land börjar jag tro..

Men! För att knyta samman språkpåsen för den här gången så var Guilliaume trevlig och framförallt fransk. Det hjälper ju när jag nu trots allt är i Frankrike.. En fin komplimang om oss svenskar var att han tyckte att vi kunde vara lite blyga i början men när man väl har lärt känna oss så är vi öppna och ärliga och säger vi att vi gillar nån så kan man lita på att vi menar det. Han tyckte även att Sverige är ett trevligt land och att det var trevligt med alla tjejer som solar i bikini mitt i stan på sommaren. Tro jag det.

Jag lever.

Jag tänker svara som ”Tummen” i Värnamo gjorde (en gammal junkie som är lite av ett inslag i stadsmiljön) på frågan på insändarsidan i Värnamo Nyheter: Är du död?

”Nej. Jag är inte död. Jag åkte bara till Malmö. Ett tag.” Fast i mitt fall då: Nej. Jag åkte till alperna. Dessutom har det varit ganska händelserika dagar härnere ska ni veta! Oj oj!

Under lördagen var jag ute och sprang min första runda på..länge. Jag kände mig hurtig av att kila ut sådär på morgonkvisten när alla andra stackare låg hemma med huvudet i toan. För det måste de göra av allt krökande på nätterna. Jag hör dem.

Hursomhelst! Jag sprang, jag städade och jag pluggade. Jag var sjukt skidsugen och bestämde att åka med Ashe och hans kompis Marco, som är här och hälsar på, till AlpeD´huez på söndagen. Eftersom byråkratin inte är särskilt tillåtande i det här landet fick jag springa runt halva stan innan jag hittade biljetter till oss alla tre. Lyckades få med mig skidor och pjäxor innan det var dags för inköpen till middagen på kvällen.

Här kommer nu en anekdot som jag kommer tycka är rolig snart:

Under min tid i Frankrike har jag vid varje tillfälle, V A R J E tillfälle i det stora Casino Geant som ligger vid campus inte lyckats få köpa en eller flera olika produkter. Pg a att det är antingen a) är lite avskavt på streckkoden b) produkten i fråga var en del i ett storpack som nån öppnat c) jag hade glömt att sätta på en klisterlapp med streckkod för frukten, en sån där man printar ut själv. Efter stor möda hittat alla klisterlappar, kollat streckkoder samt sett till att det inte var en del av ett storpack jag valt ut skulle jag bara ha en liten grej till. Buljong. Jag letade och letade.

Till saken hör att jag tidigare under dagen uppmärksammat att tyget i mina byxor var lite tunnare i grenen. ”Äh det är hållbara grejer det här” tänkte jag lite sådär skidåkar-käckt och satte mig ner på huk. ”Ritch ratch” svarade brallan tillbaka medan min vinterbleka lekamen yrvaket tittade ut genom det decimeterstora hålet. Min första reaktion var ju att kolla så ingen såg. Naturligtvis. Det var det. Men det var bara ett barn på 12 år som skrattade öppet. De andra fnissade medan de gick förbi. Detta är andra gången i mitt liv detta händer och nej, det var inte roligt när det hände första gången heller. Men det är kanske kul att berätta i efterhand?

Dagen efter byxincidenten är jag tillbaka på samma ställe för att handla. ( Ja, jag gillar att skämma ut mig själv) Jag svänger runt ett hörn med chips och ostbågar när jag hör en kvinna ropa: ”Attention!” När någon gör det kan man vara säker på att det är fara och färde på G! Jag förbereder mig för nån typ av strid men vet inte riktigt vem min motståndare är. Jag tittar upp, inget. Jag tittar åt sidan, inget. Jag tar ett steg fram och känner det under foten. En spya. En sån där stor präktig mastodont spya mitt på golvet som jag just klafsat i. Learn to love it..

Skidåkningen i Alpe D´Huez var härlig. Lite isigt dock men häligheten bestod mest i att kolla på skidlärarna som står där i sina solglasögon, franska hårsvall och smilandes i kapp med solen mot alla barn som de lär att åka skidor. Jag glodde lite för länge för Ashe tyckte att det började bli lite FÖR varmt där jag stod.

Under måndagen föll jag återigen ner i ett svart hål av elände. Det blir lätt så när man tillbringat helgen i strålande solsken, franska skidlärare och allmän eufori. Grenoble är astrist. Stan är lika stor som Göteborg men med en tiondel av utbudet. Pluggandet kändes helt meningslöst och ”det stora tvivlet” satte igång sina kugghjul på högsta växel. Jag kände missmodet krypa längs ryggraden och väntade in tisdagen under tystnad..

Tisdagen kändes lite bättre då jag tog mig ut på en vederkvickande promenad på morgonen. Jag möttes av idel glada människor och detta mjukade upp min själ som blivit lite frostbiten under natten.

Jag gick till skolan med solsken i blick! Men säg den lycka som varar för evigt? Lektionen var svår och jag kände mig lite korkad. Trots den bästa läraren. Kommer jag nånsin lära mig franska? Kommer jag att fatta vad folk säger runt omkring mig? Missmodet linkade fram ur sin mörka vrå och undrade om jag ville vältra mig lite? ”Ja tack” svarade jag och gjorde en dubbel volt rakt ner i eländet. Som tur var hade jag blivit inbjuden på fotbollskväll av killarna (ja, helvetet frös just till is.) och jag bestämde mig för att gå. (Här tror jag även Hin Håle blev förvånad) Kvällen blev otroligt mysig p ga alla trevliga typer Ashe bjudit in. Vi gick till en irländsk pub (finns det irländare kvar på Irland?) och drack weissbier. 

Under all uppståndelse när Tottenham gjorde mål så bestämdes det att det skulle bli ”some bad ass skiing tomorrow man”. Ett erbjudande jag kände att jag inte hade råd att motstå med tanke på de senaste dagarnas sinnestillstånd.

Sagt och gjort.

Det var puder. Det var offpist. Det var totally epic. Det var fucking awsome.

Jag landade med hövvet rakt in i en snödriva men det gjorde inget för jag upplevde äntligen det jag väntat på: Känslan att känna mig levande.

Möta våren i Frankrike?

Japp det gjorde jag igår! Efter att ha brottats med diverse negativa känslor och fajtats med elakartade tankar under natten kom jag till skolan ganska håglös*.Dessutom hade vi Olivier som lärare. Jag hade inte riktigt lust att lära mig franska av honom just idag. Jag kände mer för att säga nåt fult (tyvärr är jag ganska begränsad i mina svordommar på franska. Försökte få Sylvain att lära mig några då jag hört att detta språk har ett rikt ordförråd när det gäller okvädesord. Han ville inte det med hänvisning till att jag är kvinna. Han känner uppenbarligen inte mig säskillt väl..) och peka finger samt krypa ihop i ett hörn och vagga fram och tillbaka.
Olivier visste nog inte att jag umgicks med dessa tankar och jag blev måltavlan för diverse utpekanden denna dagen. "Vous comprenez? Bon. Sofia? Cést trés difficile pour toi je pense". Far åt h-e! Jag har bestämt mig för att svara på BRITTISK engelska vajre gång människan gör mig offentligt till åtlöje. "Oh I am so sorry. I can not understand a FREAKING word you are saying you frog eating person.Sir" Men jag orkade inte bråka. Istället hasade sig tiden fram och min stora tröst kom vid 10 snåret då jag satt med lilla Una, en 18-årig tjej från taiwan och en 22-årig Cyurie från samma landsdito. De undrade hur gammal jag var. "J'ai trente ans". Det gick ett sus mellan dem och jag blev först lite osäker på vad det suset betydde. " Ah you look like you are 22!" sa Cyurie. Välsignade lilla flickebarn! Jag berättade hur det är i Sverige på sommaren och passade på att bjuda in dem att hälsa på. De undrade lite om de närliggande länderna Danmark och Norge och jag förklarade att jag förstår vad det säger där också. "Ah! So you can speak five languages?" sa Cyurie med andakt. "Well.. yes. Yes I guess I do!" svarade jag mäkta stolt. Min hjärna kände sig otroligt smickrad av detta att den tog ett litet hopsa steg där uppe under skalpen.

Eftersom jag började dagen rätt kasst så beslutade jag mig för att göra eftermiddagen till något mycket bättre! Jag tog en prommenad runt universitetsområdet och fann en helt underbar park. Solen sken och det var ca 13-14 grader. Jacka av och solglasögon på! Ögonaböj! Stannade där en timme för att göra läxan..

                               "Behöver du avkoppling när din lärare kört med dig? Gå till en park nära dig!"

                                          "After School"

                                          Chartreuse jäser i solskenet..

Efter denna välgörande stund bestämde jag mig för att gå vidare till nästa som bukar få mig att dra på smilbanden. Iallafall inombords. Shopping. Dessvärre är modet i denna stan helt obefintligt. Vad hände med det franska modeundret, röda läppstift och femme fatales? Tydligen har de sjappat från den här stan. Men! Jag är en sann krigare när det gäller affärer och tog mig modigt på uppgiften att strosa runt och sondera terrängen. Operation "även en blind höna kan hitta ett korn" påbörjades!
Jag gick ut starkt i början med att spana in juveler och andra ädelstenar. Inte mitt bästa drag hittils då min budget täcker en glaspärla på sin höjd. Klockor från Cartier och Gucci fick endast avnjutas på håll med ett löfte till mig själv om att en dag strutta runt med en sån vass pryl runt handleden. 
Jag bytte guldet mot tyger och hittade en helt ok affär. Fransk så det förslog. Jag provade några randiga tröjor ( medan jag log i mjugg) och en riktigt najs skinnjacka. Lite mer mogen som jag då trots allt lärt mig att vara när det gäller klädtrasor så bestämde jag mig för att vänta lite med inköpen.

Hade bestämt med Ashkan att hänga lite på kvällen och det blev mat, vin och 2 timmars amerikansk underhållning. Jag åkte hem vid 23 tiden och landade i sängen md en djup suck. Jag överlevde idag med..




*Såg ut som en person som sålt smöret och blivit rånad på de futtiga korvören som det inbringat samt fått diagnosen "orolig tarm" efter att frugan tagit alla sparpengar, rymt med älskaren och sålt hunden på blocket.

En stilla undran..

Ska jag stanna kvar till Maj? Har? Det ar ju inte nat som hander har ju.. Det visade sig att jag har flyttat till frankrikes svar pa typ..Hudiksvall. Vilket far mig osokt att tanka pa den gamla after shave laten " det ar lika bra att sluta dromma, det gar at helvete iallafall, om man drommer om Paris hamnar man pa nagot vis lik forbannat i..Hudiksvall."

Hade en jobbig lektion idag. Lararen ar inte sarskillt bra. Den manlige alltsa. Han viftar runt med papper i tid och otid och halva tiden far vi forsoka tolka vad det ar han ar ute efter. Han blir frustrerad nar vi inte kan eller ar langsamma. Igar blev det ett jakla liv da en i klassen undrade varfor en annan alltid skrattade at honom nar han pratade. Forovrigt var det den dryge kinesen som blev anklagad for att skratta. Vilket han gor. Han ar dryg och anklagelsen var helt korrekt. Lararen ar ganska hard mot den forsta killen och skyddade kinesen med idiotiska bortforklaringar som kulturskillnader. Kulturskillnad, my ass. Det ar en jakla skillnad att skratta "kulturellt" och pa att skratta elakt.
Hursomhelst sa holl manniskan pa en halvtimme att forklara skillnaden pa "undertiden". Jag forstod att det var det han var ute efter och inneborden av hans vilda gesikulerande men utan att fatta ett ord av vad han sa. Det kanske pa nagot vis anda kan raknas som en bragd?

Solen skiner har och jag antar att jag borde ga ut en stund for att njuta av den. Kanner inte for det. Kanner mest for att dra tacket over huvudet och onska mig bort fran den har stan.

Bra dag!

Fredag 4/2 

Ha! Dagen har varit riktigt bra. Vem kunde ana det imorse? ; )

Jag har blivit tvungen att ta en sak i taget här. Först ska jag stiga upp. Sen ska jag äta frukost (nu är det skorpor med ”La vache qui rit” på, ni vet den där mjukosten med kossan på. Som skrattar. Det är den enda ost jag vet som kan stå rumstempererat. Förmodligen är den fullproppad med kemikalier men nöden har ingen lag.) sen ska jag gå till Universitetet. Sen börjar lektionen. En timme i taget. Det är meditation på hög nivå för fröken Sofia det go vänner!

Vanligtvis brukar jag bli frustrerad av att allt tar sån tid och jag skulle vara den första att prova på att ”beama” mig från punkt A till punkt B för att spara tid. Även om detta skulle innebära att man löses upp i molekyler och man riskerar att få kroppsdelar omkullkastade på kroppen. (vem vet, det kanske är mer praktiskt att ha ett öra mitt i pannan istället för vid sidan?)

Men inte i La France! Här sjunger jag långsamhetens lov och snigeln är min nya husgud! Idag tog det te x flera timmar innan jag började städa. Dock insåg jag att det nog bara är ett drag av min personlighet som jag råkat blivit tilldelad i livets lotteri..

Det går många asiater på Stendhal. De är grymma på franska. Ibland kan dock intonationen vara ett problem då det är mycket ”pa på på ma må” i deras språk.

Tjejen som är bäst i klassen är från Kina och vill bli fransklärare hemma i Kina. Jag skämdes för att jag är så dålig och för att en annan kille i klassen som också är från Kina frågade överlägset: ”kan SVENSKAR prata franska?” Jag hade tänkt att säga nåt spydigt tillbaka men tänkte att det kanske skulle spoliera vidare samarbete mellan våra länder så jag svarade diplomatiskt ”Well, apparently not.”

Tjejen som heter Kai undrade hur länge jag hade läst franska innan jag kom hit. Då jag vet att hon bara läst franska i 4 månader kunde jag inte med att säga att jag läst i 3 år (herregud, fullkomligt bortkastad tid.. Jag borde ha ägnat mig åt nåt roligt åtminstone när jag nu inte kunde få in nåt i skallen på den tiden) Jag försökte slingra mig genom att säga att det var väldigt längesen men Kai gav sig inte: ”In midschool?” ”yeeeeeesssss….and it was….long, long time ago” Sanningen är ju att det var på gymnasiet. Med tanke på min ålder så kan vi väl säga att det var eh midlife?

Hon verkade nöjd med det svaret iallafall. Phu! “What do you do in your sparetime?” frågade hon nu. Fan. Jag kan ju inte saga att jag ägnar mig åt livets goda som skor och diverse drinkar, en och annan karlslok och att pilla mig i naveln. Inte till en person som i mina öron pratar flytande franska efter 4 MÅNADER! Alltså så tyckte jag att jag kunde fortsätta på den redan inslagna vägen. Lögnens väg. ”eh..I dance! (i ochförsig inte en lögn. Jag dansar bara inte..längre.) and do pottery! Go out with friends..” det sista mumlade jag bara. Kai såg uttråkad ut. ”What do you do?” frågade jag ängsligt. ”I like to go for long walks. On my own. I always have to listen to other peoples problems and I get tired of that.” Här blev jag väldigt nyfiken på vad för problem det kan röra sig om men eftersom hon inte verkar gilla att prata om det så kunde jag inte med att fråga. ”What was your subject in university?” frågar hon nu. Mitt samvete tog här en fikapaus, tror nog att det var upptaget med en härlig varm pain au chocolat för jag svarar glatt ”Tourism!” University, universchmetty.. Livet hårda skola flicka lilla!

Måste börja plugga nåt på riktigt snart..

En till ny dag.

Idag är det bättre igen. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, glädje och ledsamhet. Det här var banne mig inte en picknick!

Dagen har varit som balsam för min såriga själ! Vi fick vår andra lärare idag och hon var så mjuk, och följsam som bomull och jag förstod allt hon sa! Hon ledde mig in på tankespåret att det här faktiskt är möjligt och att jag faktiskt kanske kommer kunna prata franska när allt det här är över! En ljuspunkt! Min lärare är en skänk från ovan! Den andre skäller mest och gillar maktutövande. Igår visste jag inte det men det vet jag idag! Ha! är det inte lustigt?

Igår gick jag ensam genom staden. Jag var trött och hostade men jag kunde inte åka hem redan kl 17. Tid är något jag vältrar mig i just nu.
Jag känner inte någon. Har ju lite bekanta men de flesta har åkt hem. När jag väl kom hem vid 19 snåret somnade jag direkt och vaknade till emellanåt för att plugga lite.

Idag har allt gått mycket bättre! Tack vare min lärare som jag kände att jag vågade säga fel inför. Jag babblade på och t om skämtade på franska (här var det en kille från Kina som är rätt dryg som jag skojade lite med. Han skulle rita en högklackad sko på tavlan och proffs på det, som jag är, tyckte jag att det mest såg ut som en båt..) Jag försöker prata fast jag inte kan. Det kommer enstaka ord men ibland t om kortare meningar!
Efter lektionen så träffade jag på Susanne, den andra svenskan som är här. Jag har inte sett henne sen jag kom hit så vi gick och käkade lunch tillsammans. Hon ska också flytta ut från sitt residens. Tyligen är mitt ännu sämre än hennes.. Ok att det är sämre standard här och jag är inte kräsen men detta har varit under all kritik. Man blir deprimerad bara av att se skiten. På håll.
Ringde Caroline igårkväll och jag ska titta på lägenheten imorn. Det känns bra att ha en öppning nånstans men jag hade ofeeling när jag var där och såg deras tyvärr. Har hittat lite sidor på nätet (tack Linus) där folk söker room mates. De lägenheterna framstår som rena himmelriket jämfört med min cell. Allt är svindyrt härnere och jag får räkna med att lägga ca 3500-4000/mån för ett rum! Men det kan vara värt det bara man kan få tvätta sina kläder nånstans..

Caroline och Ian ska åka till les 2 alpes i helgen och stanna till onsdag. Jag har bestämt för att åka upp över helgen för skidåkning och samkväm a la France. : )

Lektionen som gick..

Min nya klass är inte lika rolig som den förra. Dock tror jag att det kan vara bra både för mitt pluggande och min lever.
Läraren, en typiskt fransk lärare dristar jag mig till att påstå, är bra. Tror jag. Eftersom jag fortfarande är så förvirrad av allt han babblar om på lektionen så kan jag liksom inte riktigt bedömma det ännu. Jag kände mig lite lagom kränkt första dagen då han tyckte att jag inte kunde förstå så enkla saker som oregelbundna verb. "Försök själv förstå hur det ska böjas utan att ens veta vad ordet betyder" muttrade min hjärna sårat. Jag insåg ändå någonstans att jag var tvungen att försöka hålla mig kvar. Lite som att hänga utanför ett tåg som rusar fram 200 km i timmen. Man vet att det inte är en bra idé att släppa taget..
Jag lyckades urskilja vad läxan va och lyckades till och med plita ner några meningar om en kvinna på en järnvägsstation.

Tyvärr blev min vinst kortvarig. Dagens lektion bestod i att beskriva diverse objekt läraren hade med sig. "en penna är väl en penna" sa min hjärna som tydligen fortfarande kände sig kränkt. "En röd penna SOM man skriver med, en penna som man kan ha i ett pennskrin" tror jag att han sa men jag är inte säker. Har kommit fram till att det är prepositioner vi jobbar med b la.
Han är änå en person som tar sitt jobb på allvar. Jag hade tänkt att smita undan lektionen på måndag för lite skidåkning men då några i klassen kom 10 min försent och han hade en lång utläggning om att det inte var acceptabelt får jag nog skippa det..

Undervisningsmetoden är ganska yvig skulle jag vilja säga. Han gestikulerar och hoppar runt, ibland på en stol och ibland sittandes på den. Han pratar konstant och jag vet liksom inte när han frågar mig nåt eller bara kommer med ett påstående. Jag tycker att han borde jobba lite mer med ansiktsuttrycken då det inte är helt tydligt vad han vill alla gånger.
Vi lyssnar på texter i labbet och får sen ett papper där vi ska fylla i vad som sas tidgare. Vet inte om det har framgått men franska är sjukt svårt! Att lyssna på nån som pratar snabbt är onekligen ett litet äventyr! Läraren försöker förklara men idag tappade jag bort honom när han började prata om kycklingar i kloster..
Nog om detta.


Igår ringde jag Caroline, Ians tjej och hon har pratat med gubben som hyr ut en lägehet där de bor! Hurra! Jag hoppas på att få komma och titta på den nästa vecka.Det är en pytteliten lägenhet och jag hoppas verkligen att den kommer med ett kylskåp..

Franska lektion. Que?

Föll just ned i ett gigantiskt hål. Franska? Bo i Frankrike? Var det här verkligen en bra idé?
Ska skriva nåt på franska tills imorn. Problemet är bara att jag inte riktigt är på det klara med vad det är jag ska skriva om.. Läraren frågar mig saker på franska och jag förstår typ 50% av det. Hur svarar man då med de fjuttiga ord man kan? Lärare! Jag ska allt tvångslära dig svenska! Då får du se hur lätt det är! Cést facile! Jätte, jätte, jättelätt!

Tänkte lista några grejer som inte är av någon direkt betydelse men som kan vara intressanta att notera:

1. Tandkrämstuberna är mycket mindre här än hemma. Vad betyder då detta? Att frassarna inte använder lika mycket? Bara en gång om dagen eller bara varannan dag? Vad får det för konsekvenser? Mer, mindre eller lika mycket kyssar som andra folkslag eller bara sämre tandhälsa?

2. I mataffären modell större är det alltid mycket folk. De handlar länge och gärna då i par. Alltså mycket både kvinnor och män. Detta finner jag mycket intressant då det ligger mer bakom det här beteendet än man först kanske kan tro. Betyder detta t ex att de är mer jämställda är än hemma? Vad gör det för en relation? Vidare så är ostdisken enorm (såklart). Hur står det till med laktosintolerans här? Är det vanligt, har de starkare mediciner? Det måste ju finnas här också liksom. Yoghurtkulturen är av signifikant betydelse tydligen. Det äts som efterrätt. De är ofta väldigt, väldigt söta. Gillar inte frassar lite syrligare varianter?  Överhuvudtaget så äts det riktigt söt mat. Jag spanade i folks matkorgar och jag skulle vilja påstå att den genomsnittlige Grenobloisen inte äter särskilt hälsosamt. Dock pratar de ofta om hälsosam mat och det finns ganska mycket eko-mat. Det är kanske det de syftar på när det gäller att äta bra mat. De har även en intressant men fruktansvärt irriterande vana när det gäller köer. Att stå i en matkö som hemma som MAX skulle ta 10 minuter tar här ca 25-30 minuter. Jag hoppar nästan jämfota av frustration när fransmännen-och-kvinnorna hänger lite i matkön. Kassörskan jobbar liksom lite när hon har lust och ser uttråkad ut. Överhuvudtaget tar allting mycket längre tid här.

3. Har tidigare nämnt det här med byråkratin. Det ska fyllas i papper om hur ditt bajs såg ut imorse för minsta lilla. När jag skulle fixa ett spårvagnskort ville de ha ett passfoto, min adress och passet. För att göra det ytterligare lite värre så säger damen i kassan att jag är för gammal för att få studentrabatten. Då gick jag. När jag kom tillbaka nån dag senare strejkade hela styrkan där de säljer biljetter. Alltså kom igen..

4. Under mitt första biografbesök noterade jag ett annat beteendemönster efter filmens slut. Det satt kvar! I Sverige skulle det aldrig hända. Där reser man sig upp innan sista repliken sagts för att skynda sig hem. För att effektivt ta sig hem. Istället satt de där och småpratade lite. Trodde för ett ögonblick att jag kände doften av kaffe men det var ett falsklarm.

5. Man kanske skulle kunna tro att fransmännen är färgglada typer med en baguette i ena handen, basker på sned samt en randig tröja. Nej detta är fel! Vad det gäller färgen på deras kläder går den skalan i grått, grått, lite urtvättat svart och beige. Denna ickefärg som jag helst kallar den.

6. Här på kontinenten verkar jacka vara ett högst löjligt plagg. Även om temperaturen ligger och balanserar på nollan envisas de med att gå runt i hoodtröja och kanske på sin höjd en mössa. Eftersom jag är en känslig natur är det kommer till mina luftrör så tänker jag konstant: ”klä dig varmt, du arma krake!” om mina franska medmänniskor.

Jag återkommer med vidare vardagsiakttagelser. Stay tuned.