Frågeställningar

Jag fortsätter envist mina frågeställningar här. Jag kan göra det eftersom det är min blogg. Ha!

Tänkte börja med att nämna att jag blivit nedflyttad en grupp igen då. Dessutom var skolans hemsida kajko igår för det gick inte att se listan för vilken grupp jag skulle vara i för April. Istället låg den gamla listan uppe på hemsidan och jag traskade till skolan bara för att veta att min lektion började halv nio i morse. Jag gick till sekriteriatet och fick där en axelryckning och ett "c'est un errueur, desoleé" till svar. Jahapp. Kul. Jag bryr mig inte så jättemycket om att jag blev nedflyttad, dels för att jag behöver repetera grammatiken och för att jag ju faktiskt inte gör det här för att komma in på nåt universitet. För mig är detta en annan resa. En resa till mig själv. In i mig själv. För att kanske upptäcka andra sidor hos mig. För att få ta del av de lite blygare sidor av mig som kanske inte fått utrymme hemma. För att se något annat. För att göra mig fri från alla små osynliga sociala koder som alla förhåller sig till.
Man måste ha så mycket i Sverige. Man måste kanske det här också men jag är lyckligt förskonad från allt sånt nu när jag inte fattar vad folk säger på gatan. Jag är liksom upptagen av att höra vad folk säger innan jag kan läsa mellan raderna.

Det får mig att tänka på det här med vad som anses vara statusfyllt att ha. Vissa grejer är kanske bra och fyller en funktion som te x Mac datorer. Andra grejer som speciella sorters ljus eller tvålar känns lite mer..onödigt.
Det är inte bara i Sverige folk ängnar sig åt att jaga statusgrejer såklart. Här är det extremt stort med Longchampväskor. Ett exempel på att branschen kan ta maximalt betalt för en tygväska med ett pyttelitet tryck på. Alla har dem här. Funderade själv på om man skulle köpa en. I Sverige är det hur stort som helst med Odd Molly men egentligen, är det inte kejsaren nya kläder lite grann? Dyrt och egentligen inte särskillt snyggt. Jag föll själv offer för denna hets. Har några klädtrasor från Odd Molly där hemma. Vill påpeka att det finns en Odd Molly butik på kungsmässan och utan att veta någonting om deras omsättning så ser man ju samma klädtrasor hänga där säsong efter säsong. Hade man handlat dessa kläder om de såldes för 129 kr på Gekås? Tror inte det.. Oscar Wilde har ett citat som jag tycker är ganska kul:
"Modet är en så outhärdlig form av det fula att vi måste ändra det en gång i halvåret."

Jahapp. Det var lite tankar kring det. Jag funderar även på om vad jag ska äta till middag. Lite på hur människorna i Japan har det nu. Lite på om jag ska tvätta idag eller imorn. Lite på hur världen kommer se ut om 200 år. På vädret. På om jag kommer att hitta min väg i livet.

Onödigt vetande del 2.

Jag fortsätter med vardagsiaktagelser och delar frikostigt med mig av dessa här.

1. Kindpussar. Jo det är ju så man hälsar här på kontinenten. Jag har försökt att hitta ett smidigt sätt att se avslappnad ut på medan jag utför denna gärning. Jag har, historiskt, haft lite problem med att veta hur många, när samt med vem det är lämpligt att utföra denna hälsningsfras. På jobbet i Götet har det blivit både två och tre missförstånd som antingen a) slutat med att jag varit på vippen att kyssa en stamgäst på munnen b) lagt kinden lite obekvämt mot nåns hals eller c) tafatt gett en halv kram. Jag har haft en del udda händelser även här nere med kindpussandet. Te x så råkade jag nästan ge Stephanies (vän till Caroline) pojkvän en dansk skalle i min iver att verkar fransk..
Det är ju mest tjejer som ägnar sig åt detta smackande dagarna i ända. Tekniken de använder sig av är att liksom suga lite på underläppen när de lägger kinden mot mottagarens kind. Man pussar alltså inte på riktigt. Guilliaume sa att många tjejer inte ens lägger kinden mot den andres av rädsla för att smeta ut sin foundation man omsorgsfullt lagt på på morgonen.
Hur många kyssar man ska ge beror på varifrån man kommer. Är man från Bretagne så kysser man fyra (!) gånger. Det måste ta tid på en släktmiddag..Är man från det lite finare Paris så kysser man tre gånger. I Grenoble är det två. Eller kanske tre. Beroende på vem man träffar. Eller så kan man strunta i det.Osv osv..

2. Nu när jag är i Frankrike känner jag mig nödgad att skriva något om hundskiten. Alltså, VAD ger de sina hundar för foder??? jag har nästan bara sett små knähundar men lorten på trottoaren skulle kunna komma ifrån en häst. Det enda jag kan tänka är då: genmodifierat?

3. Det verkar var helt socialt accepterat med fuskskinn. I rest my case.

4. Det är ofantligt mycket polis-och ambulanssirener som ljuder dagarna igenom. UTOM på helgen. Blir inte folk sjuka då? tar räddningspersonal/lagens långa arm ledigt under veckoslutet?

5. Det här med modet då igen. Vad är det frågan om? De chica kvinnor jag har sett har verkligen varit just chica men för det mesta verkar det som att lycra och bomullsmix är den vanligaste kombon runt om i den här stan. Jag såg en kvinna med rött läppstift på Campus en dag men hennes svenska motsvarighet skulle kunna heta "Britt-Marie" om ni fattar..

Vår och jäkelskap!

Japp. Våren är här! Riktig vår! Inte sån där snålblåstsvår som det är hemma i början på april. När man liksom tror att det ska spricka upp i solsken och värmande strålar men det enda man får är mera isande vindar. Jag skulle vilja passa på att uppmana golfströmmen att ta sitt ansvar här! Varför inte snacka ihop sig lite med Saharas vindar för att se hur de gör här nere på kontinenten? Bara ett förslag liksom..

Jag tänkte gnugga in lite avund (hoppas jag!) med lite bilder jag tog igår:

                                             På Campus. Vid mitt gamla residénce.
                                         

                                                     Place Victor Hugo.

 En kontrasternas bild! Belledonne i bakrunden och Magnolior i eh.. framgrunden. 

                                          "Visst gör det ont när knoppar brister"

Jo det stod ju "jäkelskap" i rubriken på det här inlägget. Tänkte skriva några rader om det nu..

Jag var ju som bekant redigt sjuk förra veckan. Läkaren som var här gav mig då penicillin som jag först hårdnackat vägrade att ta. Efter att ha våndats med svåra smärtor i halsen i ca 48 timmar gav jag således upp och tog de jäkla tabletterna. Halsflussbakterierna fick stora skälvan och sjappade ur mitt system på studs. Allt väl med det!
Nu är det ju bara så att penicillin slår ut alla godartade bakterier i kroppen också.. Detta ledde till:

Jag vill här varna känsliga läsare för intima och delvis obehagliga inre bilder om du läser vidare. Om du vill behålla maten (och eventuellt respekten för mig) bör du sluta läsa här.

Jag började känna en lite irriterand känsla "där nere". Lite kli liksom. Vad nu...? Jodåsåatte. Penicillinet slog ut hela bakteriefloran i mina kvinnliga privates så att svampen kom och hälsade på lite. Detta är ju trots allt inte det värsta.
Jag insåg ganska snart att jag skulle behöva hjälp med att få bort detta sattyg. Problemet är ju att jag är i Frankrike. Jag övervägde att ringa Guilliaume för hjälp med översättningen men drog ganska snabbt tillbaka tanken och stoppade den i facket "galna infall" i mitt hövve. (Det börjar förövrigt bli ganska fullt där inne nu..)
Hur förklarar man denna åkomma?
Jag ställde mig i kön på apoteket och kände handsvetten komma krypandes. Jag började långsamt förklara vad som hänt, från att läkaren kom till nuvarande status. Kvinnan (tack och lov) förstog vad jag drogs med och jag fick lite smått och gott att kurera mig med.
Jag kände mig oerhört stolt över att ha lyckats med detta att jag firade med att köpa ett par skor.
Never deny a womans right to shoes.

Tillbaka till mellanstadiet.

Ja mina vänner. Såhär ser det ut när man skrivit nåt på franska:

Jag famlar i totalt beckmörker men låtsas att jag har koll såklart. Det är ju ändå ett under att inte HELA pappret är nedklottrat med rött bläck..
Dagens fråga till er som kan ha något intresse för den här bloggen: Hur många av er har koll på den svenska grammatiken? Handen på hjärtat, om ni skulle bli väckta mitt i natten, kan ni då svara på vad pluskvamperfekt är? eller konditionalis? Hur använder man ett adverb? Och skämsfrågan nummer 1: Vad är skillnaden på verb och adjektiv? Fort ska det gå! Har du koll?
Jag måste erkänna att mina kunskaper är ganska ringrostiga. För att inte säga tja, obefintliga i vissa avseenden. Vem kan jag skylla på nu då? Jan-Ingemar, min lärare i mellanstadiet? Jag vill så gärna att det ska vara nån annans fel i det här fallet..

På lektionerna går det undan vill jag lova! Det svängs med subjunctif (vad är svenskans motsvarighet?) och bildandet av meingar av typen presens+infinitiv+ subjunctif verkar helt glasklara för de andra utom för mig och Holly som nu har börjat ge varandra undrande blickar när vi inte fattar nåt.
Lägg till att franskan ju har lite andra sätt att säga saker och ting på. Man är inte så direkt i språket som i svenskan eller engelskan.
Igår träffade jag Guilliaume, min tandempartner, och han sa samma sak. Han berättade att han skulle skriva ett personligt brev på franska och ett på engelska. I det franska brevet blev det dubbelt så många ord som i det engelska. Snacka om en massa onödig tid som går åt bara för att man ska trycka in några extra ord..

Jag försöker kämpa på med grammatiken men har svårt för att veta var jag ska börja nånstans. Det går ju så jäkla fort på lektionerna! I hövvet är jag ju bara på presens medan IRL har folk gått vidare med både imperfekt och passé composé..

Att vilja eller inte vilja.

Halva tiden har gått.

Det gick fort. Tiden har ju liksom smugit förbi utan att jag har märkt det. Den gör ju det "när man har roligt" sägs det. Jag kan även avslöja att tiden går även när man inte har roligt. Eller när man är upptagen av att överleva en franska lektion. Jävla dumt talesätt. "Tiden går fort när man har roligt".
Jag har börjat fundera på att jag snart ska åka hem. Jag vill inte det. Jag vill inte hem till kyla, GP, taxibilar, min tv, mina 3-räkningar, tristessen, söndagarna, slottskogen, bussar, Avenyn. M m. Trampa i samma spår jag slitit ut mina (nåja åtminstone tröttnat på) skor i.
Vad är meningen med allt? Att samla på minnen? Vad ska man ha dem till när man ligger 6 feet under? Spelar det verkligen nån roll? Att samla på saker visste ju man ju redan innan Kafka myntade sitt berömda uttryck att det var helt bortkastat.
Så vad ska man göra då?

Kanske har Woody Allen rätt i att man borde leva sitt liv baklänges. Börja med att vakna upp från döden på ett ålderdomshem där man sakta tillfrisknar till man är så stark att de slänger ut en. Man får pensionspengar och när man blivit såpass ung får man ett arbete. På första dagen får man guldklocka och en stor fest. Man stannar där i 40 år och när man har blivit tillräckligt ung så slutar man jobba för att ägna sig åt att festa och vara promiskuös fram till man börjar skolan där man får mindre och mindre ansvar. Man blir ett spädbarn och får sedan tillbringa sina sista 9 månader på jorden i ett spa, fullt utrustat med lagom tempererade omgivningar och roomservice genom direkkontakt från en outsinlig källa. Man avslutar sin jordevandring genom en orgasm.
Kan det bli bättre?

Så vad är nästa steg nu då? Nästa år, månad, vecka, dag, timme?

Efter regn kommer..

Jag har spenderat de senaste dagarna i sängen. Inte med någon annan som man kunde hoppats på dessvärre.
Nej, Halsflussen kom och hälsade på lite grann. Dessutom har jag fått en ny bild av Antoine under helgen..
Det började med att jag känt mig lite hängig under hela förra veckan. Ingen motivation och tanken på att hyra skidor och BÄRA dem hem fick mig att inte vilja stiga upp på morgonen. Hursom så gick jag till skolan till och med på onsdagen och fick därefter kasta in handuken. Torsdagen kändes inte så fasligt dålig trots allt förutom en ganska molande värk i halsen. Antoine var gullig nog att hjälpa mig med värmande mixturer av whisky och citron. Han började ringa mig och fråga hur jag mådde. Jag mådde ändå ok och hänvisade till att jag brukar bli sjuk och att detta bara är en vanlig förkylning och att jag bara behöver vila. Antoine insisterade på att han skulle ringa en läkare åt mig. Jag vägrade resolut då jag tyckte att han överdrev. "Inte för din skull, för min" sa han. Eh...jaha? Han kände på min panna och jag måste säga att jag hade börjat undra när febern skulle släppa taget. Förmodligen låg den och balanserade på 38 grader för 3:e dagen men det brukar ju ge sig.

Jag kände mig lätt irriterad över att han ringde läkaren. Läkaren som kom kl 20 och kände på min hals som nu var rejält svullen.Läkaren var en stilig ung man och han luktade lite gott. "You are pregnant" sa han. "Eh no, thats not possible" sa jag matt. "No I mean are you pregnant?" "Still no to that" svarade jag surt. "I must ask since I will give you antibiotics." Sa han vänligt. Fasen vad de ska hålla på att skriva ut penicillin i tid och otid hela tiden! tänkte jag irriterat. Jag behöver ta en ipren, sova och dricka te! det är allt!
Han lyssnade på min andning och skrev ut recept och kvitto på behandlingen som tog tio minuter. Antoine betalade de 70 Euro kalaset gick på och pinnade iväg för att hämta min medicin. Jag låg skakande i min säng och var fortfarande irriterad över att han lagt sig i min sjukdom. Det här är ju inte så farligt! Jag är ju knappt ens sjuk. Bara lite feber!
Han kom tillbaka med en stor chokladtårta och min medicin. Lille Antoine! "Du behöver inte köpa en massa grejer till mig" sa jag matt. "Jag vet, men du är min vän och jag vill det" sa han vänligt. "Ring mig om du behöver något snälla" sa han. Jag lovade det.
Under fredagen låg jag som ett kolli i sängen utan att kunna röra mig. Antoine ringde och frågade irriterat varför jag inte ringt honom. "Jag har inte behövt något" sa jag menlöst. Det var sant. Det enda jag ville ha va vatten och att få sova. "Du måste ringa mig!" sa han. "ja ja jag lovar att ringa dig om jag behöver något."
Under natten till lördagen tog min kropp upp kampen mot mig själv på fullt allvar. Smärtan i halsen va outhärdlig och jag kunde varken sova, äta eller dricka. Panik! Jag kapitulerade för penicillinet och kröp ihop i sängen i ett hopplöst försök att sova..
 På lördagen kom Aske hit med frukt och mat. Han matade mig med baguette och vindruvor och ställde en bukett tulpaner vid min säng. "Man, you are so sick. Crunch" konstaterade han. Han tvingade mig att äta upp all mat och sen däckade jag. Jag sov hela dagen.
Antoine kom upp på kvällen. "Har du varit ute?" "nej, såklart jag inte har" "men du har ju en massa mat här nu?" "ja, en vän kom förbi med det." Jag började känna en växande irritation. "Du ska säga till mig!" "Inte nån annan!" "Men snälla Antoine, min vän ville hjälpa mig.." "Du ser mig inte som din vän!" han gick ut i köket. "Jo det är väl klart jag gör! Jag uppskattar allt du gjort för mig. Verkligen!" "jag tror dig inte". Nähä. Vad ska jag säga då? Han har hjälpt mig jättemycket, det är jag väl medveten om och jag känner mig dum över att han har lagt ut både pengar och tid på mig. Jag orkar verkligen inte hålla på och bråka om detta nu..
Jag sov hela natten och på söndagen kände jag att febern hade släppt taget om mig. Jag behövde komma ut lite.
Jag gick hem till Ashe några timmar och sen hem igen. Antoine ringde mig på kvällen igen. "Var har du varit? jag ringde dig vid kl 2 och då svarade du inte? Jag har ju sagt åt dig att säga till mig om du behöver något!!!! Jag hade ju gjort mat till dig men nu spelar det ju ingen roll. Den är kall nu." Nu var jag tvungen att ta i lite. "Antoine, jag gick bara ut en stund för att jag behövde röra på mig. Jag behövde inget. Jag behöver inget nu heller. Jag säger till om jag behöver något har jag sagt." "jaha. gonatt då. ha en trevlig kväll." sen la han på.
Hur blev det såhär nu då? jag ville inte göra honom ledsen men han ville inte lyssna på mig. Vad ska jag göra nu då?

                                         Tårtan var ju fantastiskt god. Såklart.

                                                    Blommor vid sin sjuksäng! jo jag tackar..

Då var det då dags för ytterligare en liten uppdatering!
Från Grenoble har följande hänt under de senaste dagarna:

1 omgång babysitting
3 bakelser har inmundigats
2 solsäkra dagar har skådats
1 middagsbjudning av nattportien
1 franska grupp har bytts ut mot en annan

Ja det var i fredags jag tog min andra privatlektion med Catherine. Bästa Catherine! Alla borde träffa henne vid något tillfälle i livet. En mer varm och tillåtande människa får man leta efter. Hon ledde mig genom den franska grammatiken med fast hand. Visade mig lite fallgropar och varningssignaler man behöver kunna innan man ger sig ut på expedition i lingvistikens tecken. Vi har ju kommit överens om att jag ska sitta barnvakt i utbyte mot fransklektioner och eftersom jag var ledig i helgen passade lördagen ganska bra. Sagt och gjort. Catherine hämtade mig och jag fick träffa deras lille Alexis. Ett litet charmtroll med blå ögon och blont lockigt hår. Han skrattade sig igenom den första timmen innan ögonlocken blev för tunga och han somnade med nappen i munnen och snuttefilten mellan sina små fingrar.
Cathreine och hennes man bor utanför Grenoble i ett litet villaområde. Huset är ganska litet men gemytligt! Vi pratade (franska!) i några timmar medan maten blev klar och vid 20 lämnade de huset åt mig och lille Alexis. Allt gick hur bra som helst och vi bestämde att göra samma sak nästa vecka.

Jag har funderat på gruppbytet som min lärare föreslog i fredags. Stött och blött det lite med mina compadres här nere samt på facebook och kan nu meddela att jag inte behövde ta det beslutet själv.. Efter att ha valsat runt lite mellan klassrummen blev det bestämt (tror jag) att vi ska gå till den nya klassen idag. Alla fem.. Inte så poppis hos den nya läraren verkade det som.

Igår bjöd den lille farbrorn ,som jobbar som nattportier här, in mig på middag. Jag var inte jättesugen på det men tänkte att det inte skulle skada att gå bara en timme eller så.
Fyra timmar senare och sallad, stekta jätteräkor, lax där limesåsen och körsbärstomaterna verkade fnissa när de blandade sig i munnen, camenbert och brie som genast förvandlades till flytande lycka när vi skurit i dem samt hemgjord glasstårta som pricken över i var jag proppmätt och lite berusad av whiskeyn och vinerna han frikostikt bjöd på. Han berättade om sitt liv i frankrike och att nästa år, när han pensioneras, ska flytta tillbaka till Afrika där han är född. Han berättade om sin fd fru och om sina barn, sin frus barn hon fick innan hon träffade Antoine och hur mycket han älskar dem alla. Ett av hans styvbarn bor också här på Hotell Bristol och jag tror hon pluggar kriminologi eller nåt. Det var inte alltid glasklart vad han pratade om men jag tror att jag lyckades få med ca 60% av det han sa.
Han gav mig livsrådet att följa mitt hjärta och alltid leva i nuet. "Det som har varit, har varit. Se inte tillbaka" sa han medan han nästan studsade ut i köket för att hämta mera ost. "Nu är vi vänner. Jag vill att du ska knacka på min dörr och skrika ANTOINE!!!! WERE ARE YOU??? då vet jag att vi är vänner" Jag lovade honom det. "Oroa dig inte, ditt liv har precis börjat." Fortsatte Antoine. "Du är ung och ska fylla ditt liv med erfarenheter innan du pensionerar dig." "Skratta och bjud in till fest så ofta du kan."

Jag fällde nästan en tår av tacksamhet för att få vara med om detta. Detta är något som jag aldrig kommer att glömma. Dagen då Antoine bjöd mig på middag en måndagkväll i Grenoble.
Full av lycka i hjärtat och full i magen lämnade jag Antoine som ropade efter mig: "Nästa gång bjuder jag dig på grodlår! hahahahahahahahaahah!!!!"

Dagen D.

Detta var dagen. Detta var dagen D. Detta var dagen då min lärare bad mig, Holly och Gyuri att stanna kvar efter lektionen. Då jag lömskt tjyvlyssnat på ett samtal med en elev läraren hade alldeles innan så hade jag mina farhågor att hon skulle säga samma sak till mig som hon sa tilld en lilla stackars kinesiskan. Nämligen att det var en för svår grupp för henne. Föga (nåja, Gyuri är duktigare än mig och Holly är väl likvärdig med mig när det kommer till det franska språket.) anade jag att hon föreslog att vi skulle byta grupp. Till en klass över den vi är i nu. Jag trodde först att jag hade hört fel. Jag sneglade lite bakom mig ifall jag missat att det satt nån annan där men det enda som fanns där var en teckning med texten: "Disneyland est très amusant pour les enfants." och en ganska skickligt tecknad Minnie Mouse. "Man skulle vara bra på att rita" började min hjärna mummla innan jag kom tillbaka till verkligheten och mitt MASSIVA beröm. Oj oj.. mitt ego är stort som Bastiljen nu ska ni veta! Det är bara en hake. Vi är ca 5 st i klassen som är lite snabbare än det andra och det finns bara två platser. Till saken hör också att jag i onsdags höll på att ramla av stolen av grammatiken som vi förväntades ta oss igenom. Lägg därtill en snårig skog av diverse skratt och skak på huvudet från läraren som verkar tycka att vi suger på franska.
Förvirringen är total! Ahh! Speciellt när lärarbattingen frågar OM vi VILL flytta upp en klass. HUR ska jag veta det? Vill och vill liksom. Jag föreslog lite försynt att hon kanske kunde ha några fler frågor att ge oss om vi blir klara snabbare än de andra men fick naturligtvis svaret "Non. C'est pas possible." Nä. Just det ja..jag är ju fortfarande i la France..Problemet i det här fallet är kanske inte grammatiken utan att kunna PRATA. Att kunna säga en hel mening utan att låta som en utomjording.

Så. Vad göra? Ge mig tips och råd S'il vous plait!

En egen lya!

Ja nu jädrar i min lilla låda har man gått och blivit fransk på redigt! Jag har flyttat in i en tvättäkta fransk lägenhet med ett litet franskt kök och ett franskt badrum. Jag har en fransk tv (med franska program!) Det finns franska fönster och lite franska möbler. Hursomhelst så sitter jag med datorn och tittar ut på den franska gatan utanför. (Lite som Carrie fast i Frankrike då) Jag hälsar franskt på nattportien som jobbar här. Säger saker som "ca va?" och "bonsoir" helt naturligt liksom. Lite kaxigt.
Efter att ha tokstädat mitt lilla kyffe på campus lämnade jag in nyckeln efter lite obligatoriskt tjafs om att jag måste betala hyran för februari. Det lät såhär:
Jag: Ehhhöhh...le clé? oú je.. Where shall I leave the key?
KBD(kvinna bakom disk): Oui, c'est possible. You must pay for Febuary.
Jag: No. I have already paid for it.
KBD: Non.
Jag: Oui.
KBD: Non. Il ya bla bla bla bla.... et en moins... bla bla.. vous restez avec...bla bla bla (KBD vänder slutligen ryggen till för att markera att samtalet är slut.)
Jag: (Tänker) Putain de merde!
KBD: Look, I shall write the document pour vous.
KBD skriver ut ett papper där det klart och tydligt står att jag har betalat.
Jag: See? There. I have already paid 485 euro.
KBD: Oui. I told you.
"No you didn't stupid woman." Muttar min hjärna.
Jag tog hursomhelst mitt pick och pack och flyttade in på 11 Avenue Felix Viallet, 38 000 Grenoble istället!Hurra!
Lägenheten är som fransmännen: Liten och lite skitig. Men jag gillart! Ha ha!
Det bästa är att jag igår lagade mitt första mål mat på en och en halv månad. Det så ut såhär:

Enda nackdelen med lägenheten är att vattnet är sådär retfullt fisljummet. Nästan som att det säger till en: "Hö hö ny blir dy allt litö syyyr för att det eär så kallt! "Jag frågade nattportien om det finns nån spak eller ratt nånstans för att höja värmen men han såg ut som ett frågetecken. Kan ha berott på min franska eller att han aldrig har hört talas om det problemet. I bägge fallen är det iallafall ett dåligt tecken. Jag förbereder mig på ett klart och tydligt "Non."..Hu! ska jag tvätta håret i kallt vatten!? Jag kommer lukta unket..

En platta i köket var också trasig men det lyckades jag fixa själv med en nagelfil och lite tejp. (McGyver, släng dig i väggen)

Jag har även börjat i en ny klass nu med nya lärare. Tyvärr med tanke på att Catherine är en av de bästa lärare jag haft och tack-heliga-gudsmoder-av allt-som-är-gott-och-heligt att jag slipper tyrann Oliver. Var tvungen att sitta på händerna för att inte strypa honom. "Francais? Sofia, c'est facile!" Putain de merde..
Nya klassen verkar bra iallafall. Vi pratar så mycket vi kan och hej vad det går som tåget!
Hade en privatlektion med Catherine förra veckan. Jag insåg inte då att hon höll en enda lång arbetsintervju med mig för dagen efter frågade hon om jag ville ha fler lektioner i utbyte mot att sitta barnvakt. Jajjemän! Lätt!