De kallar mig Madame.

Det verkar som det har rått en viss förvirring för frassarna vad de ska kalla mig. Mademoiselle eller Madame.
Jag tycker det är lite spännande varje gång jag går in i en butik för att se vad dommen blir. Om de tycker jag är tillräckligt gammal för att vara en Madame eller en ung flicksnärta som de kan kalla Mademoiselle.

Detta ÄR tydligen oerhört känsligt för de franska kvinnorna.
Simon berättade att han hade en vän som hade stannat två tjejer en helt vanlig lördag för att fråga vart man kunde gå på lokal. Han hade artigt börjat meningen med : "excuse moi Mademoiselle, es-ce que.." *Bang* en präktig örfil kom vinandes innan han hunnit stava till "pardon". Kvinnan i fråga blev oerhört förolämpad av att bli tilltalad mademoiselle. Han gav dock inte upp hoppet utan försökte på nytt med ett annat tjejgäng. Denna gången med ett försiktigt "Excuse moi Madame.." *Tjoff* Denna gången sved örfilen till och kvinna nr 2 stegade ilsket iväg med väninnorna i släptåg.
Han började undra vad det var frågan om men försökte på nytt en tredje gång. Denna gång utan att tilltala vederbörande dam enligt artighetsprincipen. Då gick det banne mig bra!
Jag måste säga att jag är mäkta imponerad av de franska kvinnornas kynne! Jisses!

Själv fick jag uppleva denna förvirring IRL när jag i lördags var på väg till "La bobine". Jag hade pyntat mig rätt bra och skulle gå genom parken för att komma till den mysiga terassen. Jag möter på vägen 3 stycken ganska morska killar med jeansen nedhasade och coola kepsar på sig.
"Bonsoir Mademoiselle.." sa den ene förföriskt. När jag blängde på honom surt (franskt va!) ändrande han sig genast och hans kompanjoner ställdes nästan i givakt "Ou madame? mademoiselle?" de liksom tappade allt vad tuppighet hette och började stirra på sina skor istället. Märkligt.

Jag kan ju därmed förstå millisekunderna av skräck som lyser i ögonen hos de manliga affärsbiträden när de ser mig. "Madame? mademoiselle? HELVETE!!!!!!" eller kanske: MERDE!!!!!

Jag har upptäkt att kvinnor i min egen ålder alltid kallar mig Madame. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det i början. Som det den ständiga kvinnliga rivaliteten av att kalla nån som uppenbarligen är lika gammal som en själv för Madame (enbart för att påminna om att man inte är purung och att hyn blir slappare för varje dag.) eller av artighet.
När jag handlade skor på Gallerie Lafayette så kallade kvinnan i kassan mig för (ett klart och tydligt) mademoiselle. (Mycket söt kvinna förövrigt, såg ut lite som Pippi Långstrump. Fast med svart hår)
Dessvärre (tror jag) har större och större andelar av servicefolk verkat börja enas om att tilltala mig med Madame.
När jag tänker på mig själv som en Madame får jag genast lust att ha en knähund och använda parfym som luktar tvål, hälla upp ett glas punsch till kvällen och börja omnämna den dagliga kvällsrutinen innan läggdags för "att göra min aftontoilette". Förmodligen kommer jag använda fraser som: "Jo ni förstår, det var fantastiskt trevligt på operan häromkvällen. Don Giovanni är min absoluta favorit!" eller "Kära nån vad dyrt det har blivit med ost!"
När jag, "au contraire" tänker på mig själv som en mademoiselle förs iallafall mina tankar till minikjolar av lätta tyger, rosiga kinder, rödvin och nattliga tête-a-têter med romantiska unga män.
Känner mig liksom inte helt redo än att börja lägga håret på spolar innan jag går och lägger mig..

Jag- en diktare

Tillåt mig att bli lite..känslosam. Kanske an aningens, aningens överväldigad. Tillåt mig bli..poet.

Åtminstone för en lite stund. (Jag gav mig på detta uppdrag redan som barn då jag tvingade Anna G att sitta och skriva om måsar som skriade och vindar som blåste. Tvingade även Ida att "pyssla" med cernit-lera för att det verkade vara mysigt. Ska tilllägga att det var inte alltför längsen jag drog fram leran. Vi var vuxna.)

Det är sannerligen på sin plats, när man nu befinner sig i romantikens högborg, att dikta en smula. Kanske något vackert om vindar? Jag gillar verkligen vindar alltså. De kan vara just sådär smeksamma och mjuka som de ofta beskrivs. De kan vara så där förbannat hårda också men det lämnar jag med god hand över till herr Strindberg (välsigne din hand som höll pennan) att lägg ut texten om.

Fåglar är något annat som jag anser att en bra dikt ska handla om. Fåglar kan liksom konsten att njuta på riktigt. De flyger runt och liksom kollar på himlen och säger till varann: "hörni! idag kan vi flyga högt som fan för jag ser då rakt inte nåt moln så långt ögat når! Hang loose boys!". Så flyger de runt och surfar på vindarna. De mjuka smeksamma vindarna.

Solen är ju lite självskiven i en dikt.( Kanske ska tillägga att det är en glad dikt jag vill skriva. Kafka hade blivit mycket besviken om jag hade varit hans elev just nu. Men varför skulle jag vara det egentligen? Han är ju varken svensk eller fransk.Dessutom är han ju död. Mycket hemskt då han blev galen och började äta sin egen avföring )
Så. Solen.
Solen lyser (jag tänker mig en göteborgsk dialekt här) "SOOOLEN lyyyyiiiserrrrr Ôver stân" Bra början. En sol som lyser betyder att det är lycka man pratar om. Det kan ge en liten otäck föraning ,om man som jag, är lagd åt det misstänksamma hållet. Räds då icke vänner! Ty denna dikt är gjord för sällsamma stunder av eufori och fjärilar-i-magen-pirr!

Sådär ja. Sol, vind och fåglar.
Kanske ska specifisera VILKA fåglar? Svala är ju klassiskt. Örn? nej för dramatiskt. Nåt exotiskt som nymfparakit? Nä det skulle bara flyga in i närmsta fönster och bryta nacken. Duva då? "Duvor pickar runt och kuttrar på gator och torg. Känn ingen sorg. För mig Göteborg." Nej man får inte sno andras texter! Jag håller mig till svalan. Det verkar säkrast.

Jag slänger in några skrattande barn också. "Hi hih ih hihihihih"

Sol
Vind
Svala
Skrattande barn

Okej. Då ska vi se.

Solen lyser (SOOOOOLEN LYYYYIIISER) i skyn. Vinden..är typ skyn.
Svalan sjunger "skri, skri, skri!" och alla barnen skrattar "hi hih hi!"

Hmm.
Eller inte.

De värmande solstrålarna träffar min bleka hud. En svala flyger förbi i sin..skrud.
Hon sjunger: "vi fångar några vindar som i din dröm!" (i bakrunden spelar Håkan Hellström)
Jag hoppar med lätta steg över stock och sten, i denna dikt har jag inga men (har lite ont i ett knä annars. Anm)
Jag hör stoj och stim inte långt härifrån, det måste vara någons lille son.

Slut.

Jag gjorde ett ärligt försök iallafall. Försök själva om det inte passar =/

Det har visst svängt lite..

Läste mina gamla inlägg precis.
I början kändes det som att jag ryckte upp mig själv med rötterna. Jag anpassade mig. Även om jag fortfarande känner att jag saknar stora delar av mig själv (som att vara i ett sammanhang med nära vänner och stor trygghet.) När jag kom hit var det som att tyngden som höll mig jordad var borta och jag började flyta bort som en ballong ut i universum. Utan något att hålla sig fast i. Tyngdlös och skiträdd för att flyta bort helt.
Jag fick förmånen att träffa nya vänner här. Sånt är nästan oundvikligt. Det har känts väldigt bra att få vara med om nya upplevelser tillsammans med dem. Nu vill jag fortsätta med detta livet. Jag vill inte rycka upp mig med rötterna ännu en gång. Samtidigt vill jag ha mina nära hos mig.

Jag vill fånga världen och förstå varje liten beståndsdel. Jag vill omfamna och älska alltihop så mycket att det nästan går sönder.
Men världen kan inte omfamnas. Det går inte. Jag har försökt.

Råttor och en och annan byracka.

Halli hållå?

Ja då var det dags igen. Lite babbel om vad jag gjort etc etc..
Har återigen såsat runt med missmodet hängandes i kjoltygen de senaste dagarna (egentligen inget kjoltyg, mest byxtyg, men jag antar att denna åkomma ansågs vara något som kvinnor ägnade sig åt förr i världen när utrycket myntades)
Torsdagen öppnade upp med lärare som tittar oförstående på en och undrar vad tusan det är man försöker säga. Fredagen bjöd på ännu mer av den varan samt att jag blev tillfälligt förvirrad av vilket land jag var i när jag skulle hem. (hade tänkt åka till IKEA en sväng och var så inställd på det svenska av svenska att jag hoppade på fel spårvagn)
Kände mig så ofantligt liten i världen och alldeles ensammen att jag bara kröp ihop på sängen med choklad och glodde på nåt franskt lekprogram på tv. (anekdot: Victoria Silvstedt är med som lektant/pinuppa i detta program och jag kunde inte sluta fascineras av den människan; stort vitt bylsigt hår, kort klänning och ben upp till armhålorna. Länge leve den svenska synden.)
Jag stannade hemma. Trött och naurligtvis väldigt, väldigt, väldigt ömklig.

Försökte repa mod under lördagen och tog mig ut i den stråland högsommar (!) värmen. Underbart! Har hittat ett nytt H&M (skam den som ger sig) och inhandlade där ett par nya shorts av citymodell. Kände mig chic och prommenerade hem med nyvunnen självrespekt. Inte illa! Tog mig t om friheten att slänga mig nonchalant på gräset i stadsparken (mycket liten och alla trängs där) Gjorde ett försök till att plugga men som alltid somnar jag efter 5 minuter. Jag vet inte vad det är men det slår aldrig fel..

Hade bestämt med Guillaume på kvällen och vi gick till "La bobine". Har varit där några gånger och det är alternativt, billig dricka och udda typer där.
När vi står där och jämför vilket land som är bäst att leva i (jag hävdar inte Sverige, Guillaume inte Frankrike) så ser jag en kvinna med en..en..en är det..?..Ja!!!! fy h*****EEEEEEEE EN RÅTTA PÅ AXELN!!!! Jag hoppar instinktivt (?) bakom Guillaume som undrar om han sa nåt dumt. Eftersom alla vet att man måste kolla två gånger på nåt som är skitäckligt så gör jag det och ser EN RÅTTA TILL!!!! UUUÄÄÄÄKKK!!!!!!
Vi byter plats så jag ska slippa se skiten. Kvällen var riktigt trevlig och jag knallar hem och knyter mig aningen berusad.

Söndagen var en prövning.. Eftersom allting är stängt på söndagar här och då menar jag ALLTING. Inte en affär är öppen. Inte en bensinmack (tror jag, jag har ju ingen bil och inte haft anledning att besöka någon) inte ens minsta korvmoj på hjul har öppet så får man passa på att roa sig bäst man kan. Jag hade handlat mat så det räckte (inte som sist när det  var söndag och stängt överallt och det enda jag hade hemma var två chokladkex ocih några tepåsar) och "unnade" mig en lång frulle med pannkakor och italiensk skinka.
Gick ut i det något kyligare vädret men ändock vackra för att läsa en bok.

Parken var vacker. Barn lekte med bollar, hundar tvättade pälsen och unga älskande par (jag har läst en och annan bok av typen "tantsnusk" ja). Jag satte mig ner med frid i sinnet och började läsa. Underbart, ingenting kan störa min harmoni nu! Ingenting!
Förutom en skum typ som stirrade på mig i ca 1 timme och 46 minuter.
Jag såg honom allt! Han satt där och glodde och rätt som det var stod han framför mig och frågar om han får sätta sig ner. Vad säger man? "nä det är MIN parkbänk!" Knappast.
Jaha så han pratade och verkade inte vara helt stollig fram tills han frågade hur stort Sverige var och var det låg. Han la in sin stöt och sa att han väldigt gärna ville träffa mig igen (det är praktiskt att inte prata franska flytande i sådana lägen då man kan säga att man inte förstår för att vinna tid etc.) Jag sa att det inte gick för att min fästman väntar på mig. Då sa han tack och hej och gick därifrån.

Jag verkar ha en magnet på mig som attraherar udda typer. Det är inte första gången det händer. Inte sista heller. Men det brukar ju dröja mellan gångerna. Men icke sa nicke!

Idag gick jag på stan en sväng för att bli stoppad av en typ i militärutstyrsel. Han var lite brunbränd i ansiktet och hade kunnat vara ett kap om det inte vore för de två stora schäferhundarna som låg ihopkurade vid husväggen (inget emot schäfrar i allmänhet men två följeslagare av den typen brukar indikera att ägaren inte sover inomhus).
Han tog mig sonika under armen och gick en liten sväng. "Bla bla bla" började han och jag svarar: "pardon mais je ne parle pas trés bien francais" (Guillaume påpekade att jag gjorde ett "litet charmigt misstag" med att säga "pardon, je ne parle pas francais trés bien", vilket blir ungerfär "ursäkta jag talar franska inte så bra" och försöker nu vara korrekt i min franska även när jag blir stoppad av uteliggare på stan)
Han ville sälja några teckningar han had gjort av sin hund och bara för att han ändå var trevlig, sånt borde ALLTID uppmuntras, så gav jag honom två euro och valde en teckning på en av hans schäfrar. Han frågade mig något som jag först tolkade som att han vill flytta in hos mig i Sverige vilket gjorde att jag ivrigt svarade "Je ne comprend pas! Je ne comprend pas!" lite smått stressad för att behöva säga nej till en man som luktade lite gammal fylla och som är innehavare av två schäferhundar. Han for runt och försökte stoppa folk med frågan om de pratade engelska.
Tillslut stannar en kille och översätter hans fråga som var något så harmlöst som om jag hade någon souvenir från Sverigen han kunde få. Udda fråga. Som om jag skulle gå runt med en dalahäst i fickan. Eller en påse älgskit. Eller en ostkaka kanske?

Jag sa att jag inte hade nån men att han ju kunde åka till IKEA.
Han frågade o m han fick kyssa mig på kinden men där gick min gräns och vi skildes åt som vänner. Han heter Alexandre.
Kan vara bra att vänner överallt. Man vet ju inte om jag kommer att hamna i en situation där hotfulla män i långa skinnrockar hotar mig att tala om vad jag vet i en mörk gränd nånstans. Då brukar såna som Alexandre dyka upp med sina schäfrar och bussar dem på skinnrocksmännen. Jag tackar honom och bjuder på kaffe och en croissant på ett nattöppet café och vi utebyter visdomsord. Han slutar dricka och sova utomhus och jag skriver en bok.
Fast det är klart. Det vore ju löjligt.
Det finns ju inga nattöppna caféer i Grenoble.