Råttor och en och annan byracka.

Halli hållå?

Ja då var det dags igen. Lite babbel om vad jag gjort etc etc..
Har återigen såsat runt med missmodet hängandes i kjoltygen de senaste dagarna (egentligen inget kjoltyg, mest byxtyg, men jag antar att denna åkomma ansågs vara något som kvinnor ägnade sig åt förr i världen när utrycket myntades)
Torsdagen öppnade upp med lärare som tittar oförstående på en och undrar vad tusan det är man försöker säga. Fredagen bjöd på ännu mer av den varan samt att jag blev tillfälligt förvirrad av vilket land jag var i när jag skulle hem. (hade tänkt åka till IKEA en sväng och var så inställd på det svenska av svenska att jag hoppade på fel spårvagn)
Kände mig så ofantligt liten i världen och alldeles ensammen att jag bara kröp ihop på sängen med choklad och glodde på nåt franskt lekprogram på tv. (anekdot: Victoria Silvstedt är med som lektant/pinuppa i detta program och jag kunde inte sluta fascineras av den människan; stort vitt bylsigt hår, kort klänning och ben upp till armhålorna. Länge leve den svenska synden.)
Jag stannade hemma. Trött och naurligtvis väldigt, väldigt, väldigt ömklig.

Försökte repa mod under lördagen och tog mig ut i den stråland högsommar (!) värmen. Underbart! Har hittat ett nytt H&M (skam den som ger sig) och inhandlade där ett par nya shorts av citymodell. Kände mig chic och prommenerade hem med nyvunnen självrespekt. Inte illa! Tog mig t om friheten att slänga mig nonchalant på gräset i stadsparken (mycket liten och alla trängs där) Gjorde ett försök till att plugga men som alltid somnar jag efter 5 minuter. Jag vet inte vad det är men det slår aldrig fel..

Hade bestämt med Guillaume på kvällen och vi gick till "La bobine". Har varit där några gånger och det är alternativt, billig dricka och udda typer där.
När vi står där och jämför vilket land som är bäst att leva i (jag hävdar inte Sverige, Guillaume inte Frankrike) så ser jag en kvinna med en..en..en är det..?..Ja!!!! fy h*****EEEEEEEE EN RÅTTA PÅ AXELN!!!! Jag hoppar instinktivt (?) bakom Guillaume som undrar om han sa nåt dumt. Eftersom alla vet att man måste kolla två gånger på nåt som är skitäckligt så gör jag det och ser EN RÅTTA TILL!!!! UUUÄÄÄÄKKK!!!!!!
Vi byter plats så jag ska slippa se skiten. Kvällen var riktigt trevlig och jag knallar hem och knyter mig aningen berusad.

Söndagen var en prövning.. Eftersom allting är stängt på söndagar här och då menar jag ALLTING. Inte en affär är öppen. Inte en bensinmack (tror jag, jag har ju ingen bil och inte haft anledning att besöka någon) inte ens minsta korvmoj på hjul har öppet så får man passa på att roa sig bäst man kan. Jag hade handlat mat så det räckte (inte som sist när det  var söndag och stängt överallt och det enda jag hade hemma var två chokladkex ocih några tepåsar) och "unnade" mig en lång frulle med pannkakor och italiensk skinka.
Gick ut i det något kyligare vädret men ändock vackra för att läsa en bok.

Parken var vacker. Barn lekte med bollar, hundar tvättade pälsen och unga älskande par (jag har läst en och annan bok av typen "tantsnusk" ja). Jag satte mig ner med frid i sinnet och började läsa. Underbart, ingenting kan störa min harmoni nu! Ingenting!
Förutom en skum typ som stirrade på mig i ca 1 timme och 46 minuter.
Jag såg honom allt! Han satt där och glodde och rätt som det var stod han framför mig och frågar om han får sätta sig ner. Vad säger man? "nä det är MIN parkbänk!" Knappast.
Jaha så han pratade och verkade inte vara helt stollig fram tills han frågade hur stort Sverige var och var det låg. Han la in sin stöt och sa att han väldigt gärna ville träffa mig igen (det är praktiskt att inte prata franska flytande i sådana lägen då man kan säga att man inte förstår för att vinna tid etc.) Jag sa att det inte gick för att min fästman väntar på mig. Då sa han tack och hej och gick därifrån.

Jag verkar ha en magnet på mig som attraherar udda typer. Det är inte första gången det händer. Inte sista heller. Men det brukar ju dröja mellan gångerna. Men icke sa nicke!

Idag gick jag på stan en sväng för att bli stoppad av en typ i militärutstyrsel. Han var lite brunbränd i ansiktet och hade kunnat vara ett kap om det inte vore för de två stora schäferhundarna som låg ihopkurade vid husväggen (inget emot schäfrar i allmänhet men två följeslagare av den typen brukar indikera att ägaren inte sover inomhus).
Han tog mig sonika under armen och gick en liten sväng. "Bla bla bla" började han och jag svarar: "pardon mais je ne parle pas trés bien francais" (Guillaume påpekade att jag gjorde ett "litet charmigt misstag" med att säga "pardon, je ne parle pas francais trés bien", vilket blir ungerfär "ursäkta jag talar franska inte så bra" och försöker nu vara korrekt i min franska även när jag blir stoppad av uteliggare på stan)
Han ville sälja några teckningar han had gjort av sin hund och bara för att han ändå var trevlig, sånt borde ALLTID uppmuntras, så gav jag honom två euro och valde en teckning på en av hans schäfrar. Han frågade mig något som jag först tolkade som att han vill flytta in hos mig i Sverige vilket gjorde att jag ivrigt svarade "Je ne comprend pas! Je ne comprend pas!" lite smått stressad för att behöva säga nej till en man som luktade lite gammal fylla och som är innehavare av två schäferhundar. Han for runt och försökte stoppa folk med frågan om de pratade engelska.
Tillslut stannar en kille och översätter hans fråga som var något så harmlöst som om jag hade någon souvenir från Sverigen han kunde få. Udda fråga. Som om jag skulle gå runt med en dalahäst i fickan. Eller en påse älgskit. Eller en ostkaka kanske?

Jag sa att jag inte hade nån men att han ju kunde åka till IKEA.
Han frågade o m han fick kyssa mig på kinden men där gick min gräns och vi skildes åt som vänner. Han heter Alexandre.
Kan vara bra att vänner överallt. Man vet ju inte om jag kommer att hamna i en situation där hotfulla män i långa skinnrockar hotar mig att tala om vad jag vet i en mörk gränd nånstans. Då brukar såna som Alexandre dyka upp med sina schäfrar och bussar dem på skinnrocksmännen. Jag tackar honom och bjuder på kaffe och en croissant på ett nattöppet café och vi utebyter visdomsord. Han slutar dricka och sova utomhus och jag skriver en bok.
Fast det är klart. Det vore ju löjligt.
Det finns ju inga nattöppna caféer i Grenoble.