Läste mina gamla inlägg precis.
I början kändes det som att jag ryckte upp mig själv med rötterna. Jag anpassade mig. Även om jag fortfarande känner att jag saknar stora delar av mig själv (som att vara i ett sammanhang med nära vänner och stor trygghet.) När jag kom hit var det som att tyngden som höll mig jordad var borta och jag började flyta bort som en ballong ut i universum. Utan något att hålla sig fast i. Tyngdlös och skiträdd för att flyta bort helt.
Jag fick förmånen att träffa nya vänner här. Sånt är nästan oundvikligt. Det har känts väldigt bra att få vara med om nya upplevelser tillsammans med dem. Nu vill jag fortsätta med detta livet. Jag vill inte rycka upp mig med rötterna ännu en gång. Samtidigt vill jag ha mina nära hos mig.
Jag vill fånga världen och förstå varje liten beståndsdel. Jag vill omfamna och älska alltihop så mycket att det nästan går sönder.
Men världen kan inte omfamnas. Det går inte. Jag har försökt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar