The Game

Hej Neil Strauss.

Jag vill börja med att gratulera dig för att skiten du säljer tydligen går åt som smör.

Baksidan på myntet är dock att du nu har skapat en generation (?) idiotiska män som springer på krogen och förolämpar tjejer.
Populär psykologi när det är som bäst kanske-ja. Men är det verkligen så man vill leva?-nej. Tack.

Lite bakrund:
The Game eller Spelet som boken heter på svenska, riktar sig till män som vill få brudar att falla som käglor runt deras fötter. Detta uppnås, enligt Strauss, genom att man te x kan gå på vad han kallar "alfahonan" i en grupp tjejer och degradera henne inför sina vänninor genom att stöta på hennes lite tristare kompis eller bara vara allmänt otrevlig mot henne. (en sak här då, vadå tristare kompisar förresten? vidga dina vyer något grabben)
Detta är tydligen ett lätt recept att vinna snyggingen och så att säga seal the deal.

Nu hör det till saken att jag blev utsatt för detta inte en utan två gånger i fredags.
Båda gångerna blev jag förvånad. Inte så mycket över att nån var dryg, utan att mest hur man kan vara så korkad så man a) använder sig av skiten. b) att vissa tjejer går på det.

Vid första tillfället språkade jag med en härlig tjomme som vi kan kalla för tjomme 1. Rätt som det var när vi har trevligt hasplar han ur sig några dissar.
Eftersom jag inte tycker det är särskilt trevligt så frågade jag varför han sa så nu när vi hade det så trevligt? Han svarade att han brukade göra så med tjejer han gillar.
Jaha! vuxenvarianten av dra nån i håret då..
Tjomme 1 erkännde dock att denna metod är lättare på exempelvis amerikanska tjejer. För "svenska brudar verkar bara tycka man är en idiot och går därifrån". Tack och lov!

Tjomme 2 uppenbarar sig lite mer tydligt och stegar fram till mig (ska tilläggas att kl var bortåt 3 på natten) för att säga mig att "du är då inte är så jävla snygg." "Nähä" sa jag. "smaken är ju olika". " Du är en jävla f***a" fortsätter tjomme 2. Det skulle ju vara som att sno godis från ett barn att vinna den argumentationen men jag kände liksom att det hade krävts för mycket energi- energi som jag hellre vill använda till att te x peta mig i naveln.  

Istället frågade jag om han hade läst boken och han stegade surt iväg.



Så Neil Strauss, vad det detta du hade i åtanke när du skrev din bok?
Pucko.

Plugga eller inte plugga - det är frågan.

Nämen hörninini!

Öppet forum som detta skulle jag nu vilja ha lite råd från er som jag känner. Kanske er som jag inte känner också för den delen. Bara det är relevant.


Jo det är så att jag har en skrivarnerv som skaver vart jag än vänder mig. Därav att jag börjat blogga. Inte så att jag gör femtioelva inlägg stup i kvarten som Kissie (ja, jag kan inte låta bli att fascineras, är det brösten eller att flickebarnet shoppar som om det inte fanns nån morgondag? Jag skäms över att jag kollar på något så ytligt men jag skyller på att jag vill hålla mig up-to-date i bloggvärlden. Jag läser ju även Michelle Obamas tweets för tusan.)

 Så, jag har ju börjat fundera på det här med copywriting. Jag har gjort lite efterforskningar och kommit fram till att det passar in i det jag vill göra.
Nu undrar jag lite om någon vet hur man kan gå till väga? Förutom det uppenbara att gå en utbildning då.

Såhär är det nu då. Jag vill liksom inte sitta med icas reklamblad och skriva rafflande texter om ryggbiffar till extrapris. Hur kreativ bör man vara? Jag inbillar mig att jag är hyfsatt kreativ och fantasifull men vet inte vilken måttsats jag ska använda mig av. Det blir ju dumt om jag använder deciliter och folk i branschen mäter i gallons. Då kan det ju bli skevt liksom.

Finns det några konkreta råd? Jag menar då inte: "ja, du kommer vara skitbra!" tack (på förhand) men inte särskillt konstruktivt.

Vad kan man vänta sig som ny på jobbet?

Hör gärna av er!

Frossa

Häromdagen diskuterade jag och några kollegor om huruvida tidskrifter och då speciellt tidningar av typen "livstilsmagasin" uttrycker sig kring mat och välbefinnande.

Innan jag tänker analysera tidningsmakarnas sätt att skriva så tänkte jag avhandla lite kring tidnings-och förlagsbranchen som jag ser på den.

Då det verkar som att det är en ytterst liten klick av Stockholms kvinnor i "karriären" som får vara med och göra tidningar, där artiklar av typen "så får du bättre sex" trängs med "min hjärntummör har fått mig att se ljusare på livet" och där alltid någon av Camilla Läckbergs böcker recenseras. Märk väl att Camilla Läckberg är kompis med halva redaktionen och även i vissa fall t om sitter med i någon slags styrelse. (Ofta tillsammans med Alexandra Pascalidou och Charlotte Perelli)

Jag har noterat att PR-geniet Camilla Läckberg ännu inte släpps in i det riktiga finrummet hos familjen Bonnier utan får nöja sig med Magasinens aftonbladet och expressen. Men skit samma, hon skrattar nog ändå hela vägen till banken.

HURSOMHELST!

Vad hurtfriska "hälsocoacher/nutritionsexperter" alltid är tokiga i att skriva är om blåbär och frukter.
De använder gärna detta i någon tjusig bild på stora, stinna blåbär med en kvinna, som förmodligen inte äter alls, silar mellan fingrarna.
Det står något i stil med "ät skaldjur- gå ned i vikt"
Då detta fångar ca 95 % av läsarna eftersom vi alla har någon typ av komplex för våra högst mänskliga kroppar, tvingas vi läsa ord som "frossa", "fullproppade med antioxidanter" och "massor med vitaminer".

Ursäkta mig men inte fan vill man frossa i blåbär? Man vill ju frossa i chips.
Jag hävdar att man inte KAN frossa i något som per definition är nyttigt och hälsosamt.

"Denna vitaminbomb får dig att studsa till jobbet" Ja- om du är Carlina Klüft kanske.

Vi andra kommer ändå hasa oss upp och hälla i oss kaffe för att vakna. Frossa i kaffe. Sen kommer vi proppa oss fulla med överkokt pasta till lunch och sen får vi i oss massor av kalorier-the bad kind lagom till eftermiddagsfikat.

DET, kan väl Camilla och co skriva om i nästa glossiga nummer för lattemorsorna runt Stockholms innerstad.

Kroppsbehåring

Ja då var det dags att rasa lite.

Nu när värmen börjar krypa på lite så börjar även shortsen och brottarlinnena komma fram.
Allt gott så långt!
Baksidan av myntet är dock att, inför öppen ridå, blir varse om folks hygienvanor samt inställning till kroppsbehåring och hur längesen det var det stackars fossingarna fick se en fotfil.

Låt mig nu säga först och främst att jag inte har något emot lite hår. Varken på ben, under armar eller tom på ryggar som många män råkar odla fram när de når en viss mognad.
Jag tycker att en hårig bringa (på män eftersom jag är straight, kvinnor har jag ingen uppfattning om. Eller sett) kan vara direkt tilltalande.

Men detta med att visa upp stora buskage under armarna, whats up with that? Jag noterar att (och det ska erkännas, jag hajar till när jag ser det på en kvinna) det är många kvinnor av sorten "batik, pacifism och jämnställdhet till varje pris" som brukar odla fram detta under armarna.

Nu tänker jag såhär kring detta:
Varför så jävla mycket hår? Kan man inte ansa, bara lite grann? Detta gäller även män tycker jag.
Benen kan man väl stå ut med eftersom man inte riskerar att få en svettig knäskål i fejset på vagnen en varm sommardag men jag undanbeder mig det andra.

Jag stör mig också på estetiken. Det ser fult ut. Det är bara i Sverige som det ska "fulas till" så mycket som möjligt när man är jämnställd. Jag vill vara jämnställd men vill också se fin ut under armarna!

"Varför ta bort något som är naturligt?" säger vissa till försvar. Fästingar är också naturligt. Liksom svarta leverfläckar säger jag då.

Att det skulle vara tiden vi lever i må vara fallet men människan har i alla tider haft skönhetsideal och velat försköna att som gått. Nu har vi kommit på att stenåldersmänniskorna ju inte tog bort håret. Tro mig, om de haft en rakhyvel hade de gjort det.

Kvinnor.

Detta inlägg vill jag fylla med kärlek till mina medsystrar.

Vi beskylls ofta för att snacka skit om varann, vara fåfänga och ytliga. Mensmonster med attitydproblem. Hysteriska kvinns som inte förstår. Människor som känner. För mycket.

Jag vet egentligen ingenting om män. Jag vill inte blanda in dem i detta. Inte just nu iallafall. Jag vill heller inte kasta skit på dem. Jag vill inte göra ett feministiskt manifest eller sjunga "kvinnor kan".

Under mitt liv har de mest betydelsefulla människor för mig varit, flickor, tjejer och nu kvinnor.
Förutom min mamma och nära kvinnliga släktingar som gett mig en syn på tillvaron så tänkte jag ägna detta inlägg till mina vänner, de som sett mig gråta och sparka av förtvivlan och de som jag skrattar högt med på krogen och pratar nagelack med.

Historierna som jag hört. Om hon som gjorde fel val av utbildning. Hon som flyttade utomlands. Hon som valde  fel man.
Liven jag fått en inblick i. Hon som jag sett naken med en blåtira i ansiktet. Hon med det varmaste hjärtat som inte träffar nån. Hon som ber mig om hjälp med allt ifrån flyttstäd när kärleken tagit slut eller frågar om jag vill följa med till Ullared.

Samtalen mellan unga kvinnor är facinerande. Vi kastar oss mellan män (ja det är ett obligatoriskt samtalsämne), jobb och livet på en pinne. Skratten vi delar när vi ganska rått driver med oss själva och de som finns i våra liv. I gruppen av väninnor ligger ribban högt.
Samtalen brukar utvecklas och vi diskuterar politik, om Gud finns och vilken hårfärg man klär bäst i.

Vi knyter banden med varandra genom att tala om våra brister. Hur vi föll så lågt när vi sålde  ut en vän. Att man varit otrogen. Att man tycker att barnen är jobbiga.

Vi kanske känner för mycket ibland. Vi hugger kanske varann i ryggen. Och ja, vi är mensmonster. (Prova själv att gå runt med lågt blodsocker och smärta i kroppen i en vecka får du se hur jävla kul det är.)

Respekten finns dock alltid där. Medlidandet när man berättar en historia som påverkat en att bli den man är just nu.

Ni starka, fula, underbara, elaka, vackra, självupptagna, själfulla och mjuka kvinnor! Ni som tar hand om världen och er själva. Ni som bryter ihop, upp, och går vidare.
Jag vill ge er min morgon och hela mitt jävla liv.

Tack för att ni finns.

Vad tjänar du?

Åkte glad i hågen ut mot förorten och min dansskola. Såg fram emot ett svettigt pass med likasinnade.
Började prata med en trevlig tjej och vi började treva lite grann: "var bor du?, har du dansat förut" osv osv. Naturligtvis kommer frågan var vi jobbar nånstans upp.
"Jag jobbar på Schenker" säger den trevliga. "Jaha, är det en bra arbetsplats? frågar jag. "Ja, verkligen! jag trivs jättebra." "Själv jobbar jag på Hotell" säger jag.
So far so good.
Sen kommer följande ur hennes mun:
"Ja, jag var själv inne på att jobba på hotell men när jag fick höra vad man tjänar så tänkte jag aldrig i livet liksom!, då sitter jag hellre i en växel på Schenker."

Känns inte detta lite..oförskämt? Jag ska berätta på vilket sätt jag tycker det.
1. Varför ens kommentera det? Jag säger ju inte "fy fan, Schenker, det verkar ju vara jävligt tråkigt med alla lastbilschaffisar som knarkar längs motorvägarna"

2. Varför kände jag mig lite dum? Jo för att det kändes som att hon tyckte att hon var lite smartare än jag som inte tagit ett jobb med dålig lön.

3. Vad fan vet hon om min ekonomi?

Den här sista är riktad till alla som mäter prestationer i pengar:
Jag tycker faktiskt om mitt jobb. Visst, lönen kunde kanske varit bättre men jag lever rätt gött faktiskt. Vad är det som får DIG att tro att ditt jobb är värt mer än mitt?
Jag har inga studieskulder och en värdelös utbildning som många andra. Tänk på det när du betalar dina studielån fram till sisådär är 2048.

Glad Kvinnodag!

Radio, stenar och tonåringar.

Hej och hå i sjukstugan.

Jo det är ju så att influensan slog till igen. Den kom smyande i måndags och firade min kropps intagande med 40 graders feber i tisdags. Nu verkar den dock ha festat klart på mina blodkroppar och börjar långsamt dra sig tillbaka.
Har ju ändock lyckats registrera vissa företeelser under mina febertoppar.

Radion brukar vara min bästa kompis vid sådana här tillfällen. Man får veta vad som händer utanför sina väggar, kanske lära sig nåt matnyttigt samt vicka på foten till nån trevlig låt.
Men! Nu är vår relation aningen ansträngd.
Min dag har sett ut såhär i radiomått mätt:
07.30-10.00 Morgonpasset i P3
11.00-14.00 P1 och något kultur/samhällsprogram. Kan även gå bra med ett trädgårdsprogram om jag är illa däran.
14.00-16.00 Nordegern i P1 men! här har en bubblare tagit sig in: Eftermiddag i P4! Who knew?!
Men allt verkar ju vara i harmoni? tänker du nu?
Fel!
De senaste dagarna har jag zappat fram och tillbaka mellan dessa kanaler i vårt statliga nät utan tillfredställelse.
Jag förstår att situationen i arabvärlden är minst sagt ansträngd. Jag förstår (eller kanske inte?) att människorna där är trötta på tyranni och förtryck och står inte ut längre.
Men att höra Cecilia Udén om och om igen förklara läget om hur hon sprungit ut från nåt hotell och sett folk dö orkar jag bara inte med i mitt svaga tillstånd. Jag orkar ju knappt sitta upp på toa just nu. Jag ber på förhand om ursäkt för mitt egoistiska beteende men mina öron blööööööder!!! Sen upprepas det ju på kvällen på tv i flera omgångar.

Då bytte jag istället till P4.
Trevlighet är bara förnamnet. Det här behöver jag! Tänkte jag och lyssnade noga på vad Jossan hemkunskapslärare hade att säga om säsongsmat. Mycket matnyttig information om man får vara lite Göteborgsk!
Tyvärr avbryts sändningarna stup i kvarten av att programledaren tycker vi ska lyssna på "lite musik". I bästa fall är det en låt från sent 80-tal av Michael Bolton. Jag tyckte det var ok ett tag men när man börja längta efter Kicki Danielsson så kände jag att det var dags att tuna in P3 igen..

P3 då!
Oj oj vad jag älskat denna kanal! Roliga och skojiga program ledare! Och så duktiga journalister! Jag har haft överseende med överepresentationen av arga feminister för att de ändå har varit underhållande (missförstå mig nu inte, jag är benhård feminist, men inte så där liten-hund-arg) och veganer.
Men nu tycker jag att allt känns lite..likriktat. Mycket av musiken låter likadant och den nya låten "Hisingen-Manhattan" av Kristian Anttiila fick min feber att stiga. Smärtsamt.

Det enda som nu återstår är de kommersiella kanalerna. Suck. De enda kanaler jag står ut med är Mix Megapol eller Rix FM.
Tror mitt liv är slut.

Något annat jag ägnat mig åt är att undvika alla småstenar i hallen. Var kommer de ifrån?? Jag har ju inte ens varit ute??? Sjukt störande. De ligger där och skaver under min strumpa och jag tänker: "om jag sparar dessa så kan jag sanda själv nästa år"

Under sena morgon och eftermiddag har jag tagit mig en lite lur (därav glappet mellan radionssändningar mellan 10.00 och 11.00 om någon noterade det). Däremot färdas ljudet utifrån gatan in till mitt sovrum. Ganska trevligt och tryggt tycker jag, att ha världen alldeles utanför sitt fönster.
Det finns dock en skola här i närheten där det går idel tonårsstissiga ungdommar. När de går till bussen i klunga (notera att i det härfallet uppfattas det som önskvärt att gå i trupp, till skillnad från mitt tidigare inlägg)
så förs ofta konversationer i en icke normal samtalston. De skriker som de vore angripna av mördarbin. Varje gång det händer tror jag att nån håller på att bli överfallen.
Varför skriker ungdomar?
Häromdan när jag gick till jobbet fick jag se det up close. En flicka i nedre tonåren satt utaför ett av husen här på Eklandagatan och skrek att hon inte ville gå till skolan. Jag tyckte synd om henne för det är fasen ingen picknick att va tonåring med alla jäkla hormoner och elände. Hennes föräldrar försökte lirka med henne in i bilen. Sen kunde jag inte med att glo längre så jag vet inte utgången av historien.
Kanske är det därför ungdomar skriker.