Kvinnor.

Detta inlägg vill jag fylla med kärlek till mina medsystrar.

Vi beskylls ofta för att snacka skit om varann, vara fåfänga och ytliga. Mensmonster med attitydproblem. Hysteriska kvinns som inte förstår. Människor som känner. För mycket.

Jag vet egentligen ingenting om män. Jag vill inte blanda in dem i detta. Inte just nu iallafall. Jag vill heller inte kasta skit på dem. Jag vill inte göra ett feministiskt manifest eller sjunga "kvinnor kan".

Under mitt liv har de mest betydelsefulla människor för mig varit, flickor, tjejer och nu kvinnor.
Förutom min mamma och nära kvinnliga släktingar som gett mig en syn på tillvaron så tänkte jag ägna detta inlägg till mina vänner, de som sett mig gråta och sparka av förtvivlan och de som jag skrattar högt med på krogen och pratar nagelack med.

Historierna som jag hört. Om hon som gjorde fel val av utbildning. Hon som flyttade utomlands. Hon som valde  fel man.
Liven jag fått en inblick i. Hon som jag sett naken med en blåtira i ansiktet. Hon med det varmaste hjärtat som inte träffar nån. Hon som ber mig om hjälp med allt ifrån flyttstäd när kärleken tagit slut eller frågar om jag vill följa med till Ullared.

Samtalen mellan unga kvinnor är facinerande. Vi kastar oss mellan män (ja det är ett obligatoriskt samtalsämne), jobb och livet på en pinne. Skratten vi delar när vi ganska rått driver med oss själva och de som finns i våra liv. I gruppen av väninnor ligger ribban högt.
Samtalen brukar utvecklas och vi diskuterar politik, om Gud finns och vilken hårfärg man klär bäst i.

Vi knyter banden med varandra genom att tala om våra brister. Hur vi föll så lågt när vi sålde  ut en vän. Att man varit otrogen. Att man tycker att barnen är jobbiga.

Vi kanske känner för mycket ibland. Vi hugger kanske varann i ryggen. Och ja, vi är mensmonster. (Prova själv att gå runt med lågt blodsocker och smärta i kroppen i en vecka får du se hur jävla kul det är.)

Respekten finns dock alltid där. Medlidandet när man berättar en historia som påverkat en att bli den man är just nu.

Ni starka, fula, underbara, elaka, vackra, självupptagna, själfulla och mjuka kvinnor! Ni som tar hand om världen och er själva. Ni som bryter ihop, upp, och går vidare.
Jag vill ge er min morgon och hela mitt jävla liv.

Tack för att ni finns.