Höjden av dekadens.

Det har varit dåligt med uppdateringar av lite olika anledningar. Jag kommer att redogöra för dem i tur och ordning härnedan.

Jag kan börja med att säga att det har hänt en massa skojiga saker och jag har lärt känna en massa nytt folk som jag hänger med här nere. I en statusuppdatering på facebook nämnde jag något om bergsklättring.

Denna ädla sport har nu även fångat mitt intresse, (även om jag sätter mig ner och funderar på varför man i helsike vill klättra upp för en stenvägg) detta tack vare min vän Ena som är en man av många talanger när det kommer till fysisk aktivitet. Han pinnar uppför det där berget som en liten vessla oavsett om han har skidor eller klätter-utrustning med sig.

Jag, Ena, Ashkan och Ivan (ny bekantskap) åkte till ett berg nära oss för att utforska hurdan klättringen i Grenoble kunde tänkas vara. Jag och Ashkan åkte först och främst med som moraliskt stöd åt Ivan och Ena. Inte för att det behövdes.

Jag har aldrig haft en stark längtan att klättra i berg men det såg rätt kul ut. Dessutom är jag en van trädklättrare efter en barndom fylld av allehanda upptåg i hemtraktens rika vegetation. Jag blev erbjuden att prova på denna sport och jag ansåg att det vore dumt att tacka nej när tillfälle bjöds.

Jag klättrade på riktigt bra! Det gick faktiskt som tåget och jag klättrade nästan ända upp. Det var kanske inte så märkvärdigt för en van klättrare men jag höll på att spricka av lycka.

Nåt annat som också sprack var mina jeans. Jag hade ju inte planerat för klättring och således klätt mig för ”ledig söndag i parken”. När man står på en avsatts lika stort som ett frimärke och håller fast i något, ungefär lika stort, är det ett bra tips att inte skratta så man ramlar baklänges. Särskilt inte när det sker 15-20 meter upp. För vad annars kan man göra när ens byxor spricker på löpande band? Tur att man sitter fast i ett rep annars hade ni fått benämna mig ”salig Sofia” om ni nu skulle ha en anledning att prata om mig ”post-mortum”

Det har även skett lite förändring på boendefronten.

Eftersom jag har tillbringat mer och mer tid hos en viss Ashe så föreslog han att jag ju lika gärna kunde flytta in. Alltså ta med grejer och allt.

De som känner mig lite på djupet vet att jag brukar springa skrikande med skräck i blick och se ut som den lilla varelsen i Harry Potter filmerna så fort det nämns något om att ”vara ihopa” som skåningarna skulle utryckt det.

Den här gången kändes det dock bara naturligt. En ny känsla för mig som jag endast kan beskriva som: udda.

Enda problemet med den häringa flytten var ju att jag var tvungen att ljuga igen.

Eftersom reglerna för ”Bristol” satt klart och tydligt uppe vid hissen( man måste säga till 3 veckor innan man åker utan att bli debiterad för sista månaden. Det stod även att man inte fick vara fler än 3 på rummen. ? säger jag bara..) kände jag att det var nödvändigt att ta i. Och jag tog i. Jag kan inte nämna vad jag sa men jag kommer inte få komma in genom pärleporten om man säger så..

För att fira flytten och vårt samboskap hade jag och Ashe bokat flådig restaurang i Annecy.

Hotellet var som att hamna mitt i Sound of music. Med en utsikt över vackra Annecysjön, de grönskande bergen i bakrunden fick oss att nynna på ”the hills are alive..” Vädergudarna var på vår sida och vi promerade hand i hand längs med sjön.

Sens de clos hette restaurangen vi bokat. Det var en 2 stjärnig michelinkrog ska jag nog tillägga. (”King of the castle!”)

Vi åt inget på hela dagen på inrådan av alla franska vänner som bedyrade att vi måste vara öppna med både sinne och magsäckar för detta kulinariska äventyr.

Och vilket äventyr sen!

Det var matpoesi på mästarnivå. Vi beställde en 10 rätters meny och glodde som två utsvultna gatubarn på tallrikarna som bars fram till de andra borden.

Vi fick välja på 3 olika sorters champagner och valde den fina rosa. Den passade väldigt bra ihop med de små aptitretarna i form av pyttesmå primörer och mini-minimacarons. Efter detta följde: Iskross med chevre (den minst intensiva rätten enligt mig) grönsakstallrik där grösakerna var så tunt skurna att de var genomskinliga, Varm och kall havsrätt med krabba i en tortellini samt sås av retligt god art. Efter det kom det små små friterade saker på ”bädd av spenatgelé” ( De små ”friterade sakerna” var helt ljuvliga och jag och Ashe kunde inte enas om vad det kunde tänkas vara för föda. Fisk trodde jag. Men det gick ju inte ihop med de pyttsmå benen som satt fast. Såg ut som små kycklingben. ”it could be fish that they clued these tiny chicken bones to” konspirerade Ashe. Jag väntade på ansiktsuttrycket som skulle tala om att det var ett skämt men det uteblev. Då höll jag på att skratta på mig fullständigt.) Det visade sig efteråt att det var friterade grodlår vi mumsat på. Delish! Efter grodan kom det en tallrik med kött. Lamm, både långkok och kortkok. Fantastiskt gott! Jag gillar inte lamm direkt men detta var så väl tillagat och kocken kan ha t om ha haft en kärleksaffär med lammet ifråga innan den serverades men det förtäljer dock inte denna historien.

Vid det här laget var ganska så mätta. Amatörer som vi ju är när det kommer till dyra krogar (och utsvultna) så hade vi ju ätit det mesta av brödlimpan som ställdes fram på bordet i början av denna festmåltid som skulle få Karl-Jan att bli grön av avund. Ett tips: Ät aldrig brödet. Det få en att vilja skära upp buken efteråt och plocka ut det förbannade brödet som gör att man knappt kan stå ut med att leva så mätt. Ja här snackar vi I-landsproblem på hög nivå. Men ni vet vad man säger: Hög standard på krogen, hög standard på problemen. Åtminstone tror jag man säger det.

Nästa steg på finsmakartrappan var ostbrickan som Ashe och jag starrbligat på med vördnad medan den rullats fram (det var en ostbricka som var ca 3 meter lång) med ungefär 20 olika ostar. Vi begick här misstag nummer två. Vi blev så giriga av osten att vi tog till oss mer än vad vi kunde mäkta med. Servitören lockade mig ner i fördärvet med en stark chevre (it is verrry veryy strrong) medan Ashe gav sig på den något mildare sorten som rann ut över tallriken.

För att hitta de sista hörnen i våra magar och således fylla dem med mera föda ställdes det fram en efterätt som såg ut som en snöboll. Knackade man på skalet fick man fram en typ av mintig glass. Fantastiskt vad lite mint kan göra för aptiten!

Nästa rätt på menyn var ett chokladrör som var fyllt med den ljuvligaste smörkräm mina smaklökar haft nöjet att lära känna. På toppen låg det guldflarn lite nonchalant utspritt och jag kände mig nästan uppmanad att åka till Cannes med röret för att de skulle få gå på röda mattan tillsammans med alla andra stjärnor under filmfestivalen.

Som tur är hann jag inte med detta då den sista rätten svävade fram och landade framför oss. Inuti en himmelsäng av socker låg det citronsorbet och vaniljglass tätt omslingrade.

Ännu en liten tallrik med små mumsbitar av det sötare slaget bars fram och vi ”marie antoinettade” oss till sista smulan.

Kaffet intogs på terrassen och vi skrattade utmattade av denna kvällsvard som tagit oss igenom ett matlandskap av allra finaste sort. Vi kände oss nästan lite höga av alla smaker våra hjärnor nu försökte smälta.

Hovmästaren berättade att de brukar plocka ingredienserna själva i största mån det går. Resten köper de av bönder i närheten.

När vi stapplande och 350 Euro fattigare gick därifrån gav hovmästaren mig en sockerkaka fint inslagen i en låda som färdkost. Alltså en stor sockerkaka. Udda. Men otroligt god såklart. (Åt upp den till frukost anm.)

Dagen efter tillbringade vi i vackra Annecy och tog sedan tåget hem till Grenoble för förstklassigt häng med vänner.

Livet är som en låda choklad.

                                          Mätta och belåtna. Minst sagt.