Jag lever.

Jag tänker svara som ”Tummen” i Värnamo gjorde (en gammal junkie som är lite av ett inslag i stadsmiljön) på frågan på insändarsidan i Värnamo Nyheter: Är du död?

”Nej. Jag är inte död. Jag åkte bara till Malmö. Ett tag.” Fast i mitt fall då: Nej. Jag åkte till alperna. Dessutom har det varit ganska händelserika dagar härnere ska ni veta! Oj oj!

Under lördagen var jag ute och sprang min första runda på..länge. Jag kände mig hurtig av att kila ut sådär på morgonkvisten när alla andra stackare låg hemma med huvudet i toan. För det måste de göra av allt krökande på nätterna. Jag hör dem.

Hursomhelst! Jag sprang, jag städade och jag pluggade. Jag var sjukt skidsugen och bestämde att åka med Ashe och hans kompis Marco, som är här och hälsar på, till AlpeD´huez på söndagen. Eftersom byråkratin inte är särskilt tillåtande i det här landet fick jag springa runt halva stan innan jag hittade biljetter till oss alla tre. Lyckades få med mig skidor och pjäxor innan det var dags för inköpen till middagen på kvällen.

Här kommer nu en anekdot som jag kommer tycka är rolig snart:

Under min tid i Frankrike har jag vid varje tillfälle, V A R J E tillfälle i det stora Casino Geant som ligger vid campus inte lyckats få köpa en eller flera olika produkter. Pg a att det är antingen a) är lite avskavt på streckkoden b) produkten i fråga var en del i ett storpack som nån öppnat c) jag hade glömt att sätta på en klisterlapp med streckkod för frukten, en sån där man printar ut själv. Efter stor möda hittat alla klisterlappar, kollat streckkoder samt sett till att det inte var en del av ett storpack jag valt ut skulle jag bara ha en liten grej till. Buljong. Jag letade och letade.

Till saken hör att jag tidigare under dagen uppmärksammat att tyget i mina byxor var lite tunnare i grenen. ”Äh det är hållbara grejer det här” tänkte jag lite sådär skidåkar-käckt och satte mig ner på huk. ”Ritch ratch” svarade brallan tillbaka medan min vinterbleka lekamen yrvaket tittade ut genom det decimeterstora hålet. Min första reaktion var ju att kolla så ingen såg. Naturligtvis. Det var det. Men det var bara ett barn på 12 år som skrattade öppet. De andra fnissade medan de gick förbi. Detta är andra gången i mitt liv detta händer och nej, det var inte roligt när det hände första gången heller. Men det är kanske kul att berätta i efterhand?

Dagen efter byxincidenten är jag tillbaka på samma ställe för att handla. ( Ja, jag gillar att skämma ut mig själv) Jag svänger runt ett hörn med chips och ostbågar när jag hör en kvinna ropa: ”Attention!” När någon gör det kan man vara säker på att det är fara och färde på G! Jag förbereder mig för nån typ av strid men vet inte riktigt vem min motståndare är. Jag tittar upp, inget. Jag tittar åt sidan, inget. Jag tar ett steg fram och känner det under foten. En spya. En sån där stor präktig mastodont spya mitt på golvet som jag just klafsat i. Learn to love it..

Skidåkningen i Alpe D´Huez var härlig. Lite isigt dock men häligheten bestod mest i att kolla på skidlärarna som står där i sina solglasögon, franska hårsvall och smilandes i kapp med solen mot alla barn som de lär att åka skidor. Jag glodde lite för länge för Ashe tyckte att det började bli lite FÖR varmt där jag stod.

Under måndagen föll jag återigen ner i ett svart hål av elände. Det blir lätt så när man tillbringat helgen i strålande solsken, franska skidlärare och allmän eufori. Grenoble är astrist. Stan är lika stor som Göteborg men med en tiondel av utbudet. Pluggandet kändes helt meningslöst och ”det stora tvivlet” satte igång sina kugghjul på högsta växel. Jag kände missmodet krypa längs ryggraden och väntade in tisdagen under tystnad..

Tisdagen kändes lite bättre då jag tog mig ut på en vederkvickande promenad på morgonen. Jag möttes av idel glada människor och detta mjukade upp min själ som blivit lite frostbiten under natten.

Jag gick till skolan med solsken i blick! Men säg den lycka som varar för evigt? Lektionen var svår och jag kände mig lite korkad. Trots den bästa läraren. Kommer jag nånsin lära mig franska? Kommer jag att fatta vad folk säger runt omkring mig? Missmodet linkade fram ur sin mörka vrå och undrade om jag ville vältra mig lite? ”Ja tack” svarade jag och gjorde en dubbel volt rakt ner i eländet. Som tur var hade jag blivit inbjuden på fotbollskväll av killarna (ja, helvetet frös just till is.) och jag bestämde mig för att gå. (Här tror jag även Hin Håle blev förvånad) Kvällen blev otroligt mysig p ga alla trevliga typer Ashe bjudit in. Vi gick till en irländsk pub (finns det irländare kvar på Irland?) och drack weissbier. 

Under all uppståndelse när Tottenham gjorde mål så bestämdes det att det skulle bli ”some bad ass skiing tomorrow man”. Ett erbjudande jag kände att jag inte hade råd att motstå med tanke på de senaste dagarnas sinnestillstånd.

Sagt och gjort.

Det var puder. Det var offpist. Det var totally epic. Det var fucking awsome.

Jag landade med hövvet rakt in i en snödriva men det gjorde inget för jag upplevde äntligen det jag väntat på: Känslan att känna mig levande.