Efter regn kommer..

Jag har spenderat de senaste dagarna i sängen. Inte med någon annan som man kunde hoppats på dessvärre.
Nej, Halsflussen kom och hälsade på lite grann. Dessutom har jag fått en ny bild av Antoine under helgen..
Det började med att jag känt mig lite hängig under hela förra veckan. Ingen motivation och tanken på att hyra skidor och BÄRA dem hem fick mig att inte vilja stiga upp på morgonen. Hursom så gick jag till skolan till och med på onsdagen och fick därefter kasta in handuken. Torsdagen kändes inte så fasligt dålig trots allt förutom en ganska molande värk i halsen. Antoine var gullig nog att hjälpa mig med värmande mixturer av whisky och citron. Han började ringa mig och fråga hur jag mådde. Jag mådde ändå ok och hänvisade till att jag brukar bli sjuk och att detta bara är en vanlig förkylning och att jag bara behöver vila. Antoine insisterade på att han skulle ringa en läkare åt mig. Jag vägrade resolut då jag tyckte att han överdrev. "Inte för din skull, för min" sa han. Eh...jaha? Han kände på min panna och jag måste säga att jag hade börjat undra när febern skulle släppa taget. Förmodligen låg den och balanserade på 38 grader för 3:e dagen men det brukar ju ge sig.

Jag kände mig lätt irriterad över att han ringde läkaren. Läkaren som kom kl 20 och kände på min hals som nu var rejält svullen.Läkaren var en stilig ung man och han luktade lite gott. "You are pregnant" sa han. "Eh no, thats not possible" sa jag matt. "No I mean are you pregnant?" "Still no to that" svarade jag surt. "I must ask since I will give you antibiotics." Sa han vänligt. Fasen vad de ska hålla på att skriva ut penicillin i tid och otid hela tiden! tänkte jag irriterat. Jag behöver ta en ipren, sova och dricka te! det är allt!
Han lyssnade på min andning och skrev ut recept och kvitto på behandlingen som tog tio minuter. Antoine betalade de 70 Euro kalaset gick på och pinnade iväg för att hämta min medicin. Jag låg skakande i min säng och var fortfarande irriterad över att han lagt sig i min sjukdom. Det här är ju inte så farligt! Jag är ju knappt ens sjuk. Bara lite feber!
Han kom tillbaka med en stor chokladtårta och min medicin. Lille Antoine! "Du behöver inte köpa en massa grejer till mig" sa jag matt. "Jag vet, men du är min vän och jag vill det" sa han vänligt. "Ring mig om du behöver något snälla" sa han. Jag lovade det.
Under fredagen låg jag som ett kolli i sängen utan att kunna röra mig. Antoine ringde och frågade irriterat varför jag inte ringt honom. "Jag har inte behövt något" sa jag menlöst. Det var sant. Det enda jag ville ha va vatten och att få sova. "Du måste ringa mig!" sa han. "ja ja jag lovar att ringa dig om jag behöver något."
Under natten till lördagen tog min kropp upp kampen mot mig själv på fullt allvar. Smärtan i halsen va outhärdlig och jag kunde varken sova, äta eller dricka. Panik! Jag kapitulerade för penicillinet och kröp ihop i sängen i ett hopplöst försök att sova..
 På lördagen kom Aske hit med frukt och mat. Han matade mig med baguette och vindruvor och ställde en bukett tulpaner vid min säng. "Man, you are so sick. Crunch" konstaterade han. Han tvingade mig att äta upp all mat och sen däckade jag. Jag sov hela dagen.
Antoine kom upp på kvällen. "Har du varit ute?" "nej, såklart jag inte har" "men du har ju en massa mat här nu?" "ja, en vän kom förbi med det." Jag började känna en växande irritation. "Du ska säga till mig!" "Inte nån annan!" "Men snälla Antoine, min vän ville hjälpa mig.." "Du ser mig inte som din vän!" han gick ut i köket. "Jo det är väl klart jag gör! Jag uppskattar allt du gjort för mig. Verkligen!" "jag tror dig inte". Nähä. Vad ska jag säga då? Han har hjälpt mig jättemycket, det är jag väl medveten om och jag känner mig dum över att han har lagt ut både pengar och tid på mig. Jag orkar verkligen inte hålla på och bråka om detta nu..
Jag sov hela natten och på söndagen kände jag att febern hade släppt taget om mig. Jag behövde komma ut lite.
Jag gick hem till Ashe några timmar och sen hem igen. Antoine ringde mig på kvällen igen. "Var har du varit? jag ringde dig vid kl 2 och då svarade du inte? Jag har ju sagt åt dig att säga till mig om du behöver något!!!! Jag hade ju gjort mat till dig men nu spelar det ju ingen roll. Den är kall nu." Nu var jag tvungen att ta i lite. "Antoine, jag gick bara ut en stund för att jag behövde röra på mig. Jag behövde inget. Jag behöver inget nu heller. Jag säger till om jag behöver något har jag sagt." "jaha. gonatt då. ha en trevlig kväll." sen la han på.
Hur blev det såhär nu då? jag ville inte göra honom ledsen men han ville inte lyssna på mig. Vad ska jag göra nu då?

                                         Tårtan var ju fantastiskt god. Såklart.

                                                    Blommor vid sin sjuksäng! jo jag tackar..